Innan finske dirigenten och arrangören Vellu Halkosalmi äntrar scenen för kvällens konsert med musik skriven av och/eller arrangerad av Quincy Jones, visslar någon i publiken på Bobby Timmons "Moanin'". När hände det senast att någon gjorde detta innan en konsert med Norrbotten big band? Det kan bero på att vi för första gången på riktigt länge bjuds på ett programblad där Vellu insiktsfullt presenterar kvällens alla låtar. Ännu roligare blir hans festliga mellansnack som delvis bygger på den energiske, egensinnige finnens egna möten med jazz-, och poplegenden i Halkosalmis oförtröttliga strävan att teckna ned och åter spela denna musik på jazzscener.
Musiken är mästerligt framförd av det taggade storbandet. Quincys kopplingar till Sverige och Norrbotten blir tydliga i ljuvliga kompositioner som "Stockholm Sweetnin" och "The Midnight sun will never set". Standards som redan nämnda "Moanin’", Thelonius Monks "Straight no Chaser", Benny Goodmans "Monglow" samt "Blues in the night" svänger så det svartnar när storbandet öser på som bäst.
Lika svängiga är flera av Jones originalkompositioner som "G’won train", "Hard sock dance", "Birth of a band" och "Sermonette". Den sistnämnda, med benäget bistånd av publikens handklapp. "Soul bosa nova", låten som fått evig liv genom att flitigt återanvändas och samplas låter precis som den ska, tack vare Vellu Halkosalmis inhopp på triangel.
Bandets spelsugna musiker bjuder på många hörvärda solistinsatser. Danne Johansson och Jacek Onuszkiewicz på trumpet/flygelhorn, Arvid Ingberg, Christine Carlsson och Peter Dahlgren på trombon, Mats Garberg, Robert Nordmark, Håkan Broström på saxofoner/flöjt, Adam Forkelid vid pianot, Petter Olofsson på kontrabas och propellern Sebastian Ågren bakom trummorna – alla får de leverera njutbara solon. Särskilt bör extranumret "Boo’s bloos" med sin långa solistparad nämnas.
Det är alltid lika trevligt att få träffa på en riktig eldsjäl. Vellu Halkosalmi brinner verkligen för att föra ut Quincy Jones tidiga, tidlösa, underbart utsökta jazzkompositioner och arrangemang. Slutresultatet blir storartad storbandsjazz.
Musiken är mästerligt framförd av det taggade storbandet. Quincys kopplingar till Sverige och Norrbotten blir tydliga i ljuvliga kompositioner som "Stockholm Sweetnin" och "The Midnight sun will never set". Standards som redan nämnda "Moanin’", Thelonius Monks "Straight no Chaser", Benny Goodmans "Monglow" samt "Blues in the night" svänger så det svartnar när storbandet öser på som bäst.
Lika svängiga är flera av Jones originalkompositioner som "G’won train", "Hard sock dance", "Birth of a band" och "Sermonette". Den sistnämnda, med benäget bistånd av publikens handklapp. "Soul bosa nova", låten som fått evig liv genom att flitigt återanvändas och samplas låter precis som den ska, tack vare Vellu Halkosalmis inhopp på triangel.
Bandets spelsugna musiker bjuder på många hörvärda solistinsatser. Danne Johansson och Jacek Onuszkiewicz på trumpet/flygelhorn, Arvid Ingberg, Christine Carlsson och Peter Dahlgren på trombon, Mats Garberg, Robert Nordmark, Håkan Broström på saxofoner/flöjt, Adam Forkelid vid pianot, Petter Olofsson på kontrabas och propellern Sebastian Ågren bakom trummorna – alla får de leverera njutbara solon. Särskilt bör extranumret "Boo’s bloos" med sin långa solistparad nämnas.
Det är alltid lika trevligt att få träffa på en riktig eldsjäl. Vellu Halkosalmi brinner verkligen för att föra ut Quincy Jones tidiga, tidlösa, underbart utsökta jazzkompositioner och arrangemang. Slutresultatet blir storartad storbandsjazz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar