Läs 3 texter av mig i senaste Guiden Boden.

Jag har gjort intervjuer om Bodens internationella kör, Bodensare i Frankrike och Skuldsanering. Finns inte på nätet men läs gärna papperstidningen.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Peter Danemo/Norrbotten big bands nya CD i dagens NSD!

Danemo än mer dynamisk

Det är så dags för den musik som Peter Danemo skrev under sin tid som composer in residence åt Norrbotten big band att släppas på skiva/digitalt. Danemo dirigerar själv med den äran och står för vissa elektroniska inslag.

Vi bjuds på nio vackra kompositioner, alla inspelade live på Kulturens hus i Luleå för snart ett år sedan. Ja, Peter Danemos kompositioner är vackra utan att för den skull på något sätt vara banala. Titelmelodin "Hedvigsnäs" med Adam Forkelids fjäderlätta pianosolo är finaste svensk nationalromantik med arv både från Jan Johansson och från Wilhelm Peterson-Berger. Inte illa.

Peter Dahlgrens trombonsolo i Monolithos likaså, får en att drömma sig bort när man avnjuter hans bomullsvadderade ljudbild. Men alla medverkande i bandet spelar underbart. Detta är musik som växer för varje lyssning och det är så kul att dessa synergirika samarbeten kommer på skiva.
Peter Danemo och hans musik är mer dynamisk här på skiva, då den kan återupplevas om och om igen. Full pott för all inblandade men som vanligt ett minus för att texthäftet bara är på engelska.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Cecilia Persson/Norrbotten big bands CD i NSD!

Publicerades för ca en månad sedan men glömde lägga ut den.


Profilstarka Perssons Luleå-inspirerade jazz

Norrbotten big band ger nu ut på skiva den jazz Cecilia Persson komponerat för bandet under sitt år som composer in residence. Det är underbart att kunna lyssna på dessa underbara, intrikata kompositioner om och om igen. När man hört dem live, från det tillfälle då mycket av denna inspelning är gjord, så känner man ofta att man skulle vilja kunna gå tillbaka och lyssna igen och igen. Det kan man nu vilket ger musiken ännu flera dimensioner som upprepade lyssningar ger.

Men som alltid, tyvärr i dessa sammanhang så är skivans texthäfte bara på engelska. När man skriver om stadsbranden i Luleå, vilken inspirerat stycket Stad i aska, och en text från en tidning 1887 om branden bara finns i engelsk översättning då har man för längesedan passerat löjets gräns.

Fast musiken, den är alldeles oemotståndlig rakt igenom. Profilstarka Perssons Luleå-inspirerade jazz är både modern och tidlös på samma sätt. Norrbotten big band med dess sylvassa solister inom blås och komp är de perfekta uttolkarna av denna mästerliga musik. Om en månad släpps skivan med musiken Peter Danemo komponerade för bandet då han var composer in residence och senare under hösten ges samarbetet med gitarristen Jojje Wadenius, från tidigare i år ut. En spännande skivhöst för Norrbotten big band kunde knappast börja bättre än med denna perfekta platta.

Johan E. Skoglund

You wan't it darker

är titeln på Leonard Cohens nya album. 8 underbara låtar med hans karakteristiska röst i centrum samt som sista spår en av de åtta låtarna framförd instrumentalt av en stråkkvartett där Cohen kommer in mot slutet. Så vackert. Körerna i inledning på inledande titelspåret fascinerar de också. Ja, här finns mycket att upptäcka i sonen Adam Cohens produktion.

Den perfekta höstplattan på alla sätt och vis.

Johan E. Skoglund

Har just nu

lyssnat klart på inspelningen av La Bohème från 1956 med Maria Callas från La Scala. Vilken opera. Nu blir det Aida, även den från La Scala 1955. Har hunnit snabblyssna lite på Aida och den verkar mycket bra ljudmässigt. Samma inspelning i en annan utgåva tycket jag inte alls om ljudet på och gav till min kära moder för ett antal år sedan. Kul att man kan ändra sig.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Bobby Vee!

Ännu en 60-talsidol har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på

3 operafynd jag gjorde på Dollarstore igår. Just nu är det en komplett Carmen på två CDs från 1954 med Nicolai Gedda som Don José och Herbert von Karajan bakom taktpinnen som kommer ur högtalaren. För bara 30 kronor är den ett fynd. Även en komplett Aida och La Boheme, båda med Maria Callas fick slinka med  hem. Även de för 30 kronor per dubbel-cd.

Sådana här oväntade upptäckter är alltid lika kul att göra.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av konserternas afton i dagens NSD!

Hemmadebut för musikaliska underbarnet

Triumfmarschen ur Giuseppe Verdis opera "Aida" är en slitstark pärla vilket visas av det fina framförandet som här bjuds på med Bosse Strandberg som taktfast trumpetsolist. Att Bodens orkesterförenings symfoniorkester här får förstärkning av elever från Bodens kulturskola och musikgymnasiet visar att återväxten är god. Likadant är det med Antonin Dvoraks "Slavisk dans" opus 46 no 8. Peter Jablonski är en driven dirigent vilket han här och under hela konserten bevisar.
Kitiara Braune har beskrivits som något av ett musikaliskt underbarn och när hon nu gör hemmadebut som konsertviolinistsolist i Boden som 20-åring förstår man var alla lovord och prisutmärkelser kommer ifrån. Hon lyckas verkligen ihop med orkestern att på bästa sätt förmedla de stämningar Pjotr Tjajkovskij enda och lika berömda som omtyckta violinkonsert i D-dur opus 35 1878 är full av. Hennes violinspel bjuder på den där perfekta balansen mellan teknisk briljans och känslofylld uttrycksfullhet som sådan här musik så väl behöver.

Peter Jablonski dirigerar orkestern från pianot i Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert i C-moll opus 37, skriven år 1800. Beethoven själv var solist vid uruppförandet tre år senare. Den mittersta av Beethovens fem konserter för instrumentet. En idealisk konsert att dirigera från pianot då den innehåller en lång introduktion och flera partier där bara orkestern spelar men även många solopartier för enbart pianisten. Lyssna bara på inledningen av andra satsens Largo – vackrare kan det knappast bli.

Peter avslutar konserten på bästa sätt med ett litet stycke signerat Frédéric Chopin lika välspelat som allt under konserten. Kärleken till musiken från alla inblandade går verkligen inte att ta miste på.
Konserternas afton är ett klockrent koncept som gärna får återkomma i en eller annan form. Det råder ju varken brist på skickliga solister/dirigenter eller konserter att framföra vilket denna afton ger klart hörbara bevis på.

Johan E. Skoglund

Rör inte min Messias!

Min favorit-inspelning av Händels Messias är engelsk fårn början av 90-talet och släppt i lågpris på en dubbel-cd/dvd , http://www.brilliantclassics.com/articles/h/handel-messiah/. Jag tittar på den varje jul och har gett mina föräldrar ett exemplar så vi kan se den hoas dom när vi samlas till julledighet.

Så när jag nu ser att Sir Andre Davis, gjort om Messias för modern symfoniorkester räcker det att jag lyssnar på några sekunder av några delar, https://www.chandos.net/products/catalogue/CHAN%205176 för att direkt känna; Rör inte min Messias!

Det är fascinerande  hur konservativ man kan känna sig ibland.

Johan E. Skoglund

Trenden med klassiska megaboxar

fortsätter. Värst i klassen är kanske den nya Mozartboxen som innehåller 200 CD-skivor + två tjocka böcker en ny uppdaterad verkförteckning och 5 bilder att rama in samt det sista porträttet av Mozart, ett brev till hans far etc. och faksimil av 2 olika noter. Böckerna innehåller en ny biografi över Mozart samt komentarer på totalt 120 000 ord om alla verk skrivna av 30 ledande Mozart-forskare

Utomlands kostar boxen ca 3500 kr. Men i Sverige får man den för halva priset 1800 kr vilket är 9 kr per skiva. Mitt eget ex har jag bokat av Mozart 225. Över 100 fragment, verk som färdigställts av adnra och verk man är tveksamma om Mozart komponerat. Nyinspelade verk på Mozarts egna instrument. Alla sångtexter och översättningar går att få i en app

http://www.mozart225.com/

Johan E. Skoglund

Fick iag klat med

ännu ett skrivjobb!

Kul!

Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på….

 

Två nya njutbara skivor från Naxos som kom igår. Tianwa Yang spelar expressivt underbart i  Lalo och Manéns violinkonserter (Naxos 8.572067). Och Schöbergs arrangemang för kammarensemble  bakom sångsolisten av Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen och Das Lied von der Erde sjungs och spelas underbart (Naxos8.573536).

Johan E. Skoglund

Läs mina recesioner av Piteå Kammaropera och Norrbotten big band i dagens NSD!

Opera
Stilla min eld
Rausingdramat för kulissartat

I programmet till kammaroperan Stilla min eld skriver operachefen Tomas Isacsson att operan ”baserar sig på en verklig händelse. En tabloidsuccé som de flesta av oss hört talas om och säkert förfasas över.”
Nej, Tomas, vi är många som inte känner till historien eller ägnat tid åt att förfasas över den. Så för oss hade det varit välkommet med en introduktion till operan, ett synopsis i programbladet.

I början av första akten får vi veta att Tetrapak-arvingen Hans Kristian Rausing avskyr tetrapaken då dessa inte likt mjölkflaskan kan diskas och återanvändas. Detta illustreras med en tetraförpackning som är helt vit utan något som helst innehåll eller identifikation. Den är bara en kuliss.
Precis så kulissartad känns hela förställningen. Hans Kristian Rausings känsloliv som vi, publiken, skall få utforska berör inte. Det hade berört ännu mer om vi istället för en levande miljonär och hans döda hustru rört oss med fiktiva figurer. Och när man i andra akten sjunger om likmaskar i Eva Rausings ögon känns det mer som billigt effektsökeri än någonting annat.
En av kompositörerna säger i försnacket att musiken som skildrar när Hans Kristian Rausing var hög, är glad musik för då var han glad. Hur vet man det? Om operan istället hade handlat om en fiktiv karaktär hade sådana konstnärliga friheter inte spelat någon roll.
Fredrik Högbergs musik och Nicolai Dungers sånger är genomgående mycket bra. Det är välskrivet och för handlingen framåt på ett naturligt sätt. De passar fint ihop med Kerstin Gezelius och Alexander Onorfis libretto.
Anna-Maria Hellsing är en driven dirigent och Norrbotten NEO har sällan låtit så här bra.
Barytonen Linus Börejson i rollen som Hans Kristian Rausing är ett fynd. Hans diktion är perfekt. Annie Fredriksson som sjunger Eva Rausing och Seyla har tyvärr en alldeles för ljus mezzosopran och det är bitvis svårt att höra vad hon sjunger. Textmaskin hade varit väl på sin plats.
Tenoren Wiktor Sundqvist i rollen som knarklangaren Gurung gör ett riktigt trovärdigt skådespelarporträtt. Även sopranerna Teresia Bokor som hushållerskan Imme och Mette af Klint som Diwita är bra.
Kristoffer Steens regi och Linus Felboms ljusdesign och scenografi är magisk enkel rakt igenom. Där fungerar det kulissartade. Alltid något.

Toppenkväll med sång på älvdalska

När folkmusiksångerskan Lena Willemark utexaminerades från Musikhögskolan i början av 1980-talet sjöng hon sopran i den återbildade sånggruppen Gals and pals – så det är ingen storbandssångarnovis som ställer sig framför Norrbotten big band under denna konsertturné.
Med sig har hon Trio X som tidigare gästat bandet. Även folkmusikgruppen Väsen delar scenen. Med sitt improvisationsrika musikaliska uttryck är detta en trio gästartister som passar utmärkt ihop med storbandet. Icke att förglömma är Mats Hålling som står för kvällens alla specialskrivna arrangemang.
Under kvällens två set bjuds vi på tolv pärlor som alla förtjänar att omnämnas. Detta var en konsert där allt var en enda lång höjdpunkt. Här finns inga onödiga toner eller noter. Allt passar så fint ihop att man bara njuter i hela kroppen.
Medlemmarna i Väsen, Mikael Marin på altfiol, Olov Johansson på Nyckelharpa, Roger Tallroth på akustisk gitarr och trumslagaren André Ferarri – alla bidrar de med sitt unika spel och störtsköna solon.
Och de är skickliga kompositörer också. Andre Ferraris "Törn" är läcker. Likaså "Ellis och Andres bröllopssvit" komponerad av Roger Tallroth till Andres bröllop. Mikael Marins tonsättning av Tomas Tranströmers dikt "Ostinata" är kongenial. Lena Willemark sjunger här så det står härliga till. Fast det blir ännu mer fascinerande när hon väljer att sjunga på älvdalskan. Detta magiska språk som verkligen är poetiskt.
Hon är en utmärkt kompositör också vilket "Ramona" ger ljudliga bevis på. Visan om den längtan den romska kvinnan utanför matbutiken känner till sina barn, som hon samlar pengar till väcker en universell längtan hos os alla och tar tag i en. Lena bjuder även på sitt fina fiolspel som är lika vackert som hennes säregna röst. Som i "Silkesvalsen" där alla medverkande ger sitt yttersta.
Bandets alla blåsare verkar njuta till fullo och de bjuder på många inspirerande solon under kvällens lopp. Trio X med Lennart Simonsson på piano, Per V Johansson på bas och Joakim Ekberg bakom trummorna är även de en bidragande orsak till att göra denna kväll till den toppenkväll den är.

Johan E. Skoglund

 

 

 

Läs min recension av Chrsitan Svarfvar i lördagens NSD!

Svarfvars kammarmusikpärlor berör

Après un rêve

(Bis/Naxos)

Att det flerfaldigt prisade klassiska skivbolaget BIS väljer att rekrytera Christian Svarfvar till sitt stall säger något om hur framgångsrik den Luleåfödde violinisten är. Ihop med giganten Roland Pöntinen bakom flygeln tolkar han på det mest utsökta vis ett antal franska kammarmusikpärlor som sällan låtit mer levande än de gör här.
Violinsonaterna av Gabriel Fauré och Maurice Ravel imponerar storligen i dessa träffsäkra tolkningar. Lägg därtill ytterligare småstycken av de båda kompositörerna och två små pärlor signerade Claude Debussy och lyckan för lyssnaren är total.
Skivan är gjord i SACD-format så vi som har glädjen att ha en cd-spelare där hemma som spelar upp skivor i detta högupplösta format får ännu en extra dimension av musiken.
Jean-Pascal Vachon har skrivit en fin, lång essä om verken och tonsättarna i det medföljande cd-häftet som likt biografierna över Pöntinen och Svarfvar tyvärr inte finns på svenska utan bara på engelska, franska och tyska.
Den fina omslagsbilden av Seine i grådis från 1923 som valts ut från Eugène Atgets 10 000 Paris-fotografier ger upphov till mycket kontemplerande ihop med musiken. Det var länge sedan en Norrbottensanknuten klassisk skiva berörde såhär på djupet.
När vi inte längre får njuta av honom i Norrbottens kammarorkester eller Norrbotten NEO får vi istället glädjas åt att denna skiva kan spelas om och om igen. Och hoppas att Christan Svarfvar tar med sig Roland Pöntinen för konserter här i hemtrakterna.

 

Johan E. Skoglund

Flitigt skrivande

har jag ägnat mig åt denna vecka. Kul när alla bitar faller på plats och en text blir klar.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Meta Roos och Bodens Stórband i dagens NSD!

En rejäl dos nostalgi

Efter att under några år enbart satsat på lokala förmågor har Bodens Storband i år igen lyckats locka hit en utsockens sångsolsit. Meta Roos har tidigare uppträtt med Norrbotten big band 2011 med en hyllning till Ella Fitzgerlad samt gett ut den på skiva så att detta är Metas hemmaplan kan man lugnt säga och höra. För hennes raffinerade magnifika röst är som klippt och skuren att tolka Ellas mångsidiga låtskatt.  Allt blir även till en fin hyllning till Kjell Öhman, den skicklige pianisten, organisten och arrangören bakom dessa Ellas-låtar som gick bort tidigare i år. Without a song, Beatles Can’t buy  me love som även Ella gjorde och medleyet bestående av A tisket a tasket, Putin’ on the Ritz och I wanna be happy som avslutar första halvan – alla är de perfekta exempel på när sångare och storband sitter som hand i handsken. Daniel Noogårds fina arrangemang på Burt Bacharachs What the wolrd needs now is love sweet love är sammetslen med Meta och bandet.

Folkligt, festligt och fullsatt är det som alltid under dessa eftermiddagar på Saga. Hyllningen till avlidne storbandsnestorn Rune Lindstedt där kvällens ledare Nore Sundkvist spelar Runes  paradnummer The midnight sun never sets är finfin.

Andrew-Sistersdamerna som i år består av Therese Lundberg, Emma Öman och Siri Wallentén är som alltid en charmerande återkomst till en tid med handvickande rörelser i takt med musiken i Give me five mintues more och Boogie Woogie bugle boy. Även som individuella solsiter glänser de. Therese i en svängande Sway, Siri i en gungande Orange coloured sky och Emma i en vacker Somwhere over the rainbow. På egen hand bjuder bandet på fina versioner av Count Basies April in Paris och Harry Arnolds Stand by. Flera solister som Bengt Ek på saxofon och trombonisten Bertil Strandberg utmärker sig. Utmärker sig gör även det lika roliga som informativa mellansnacket. On the sunny side of the street blir till en perfekt avslutning med alla medverkande samlade på  Sagas scen.

Detta är två timmar som är lika otrendiga som de klassiska bakverk som det flitigt mumsas på i pausen.  Trevligare än så här kan man knappast ah det. Ibland är det skönt att få sig en rejäl dos nostalgi. 

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Sir sir Neville Marriner

En stor dirigent har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Flera nya skrivjobb är på G!

Jag skriver så fingrarnas glöder.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Luleå Kammarkör och Sven-Bertil Taube i gårdagens NSD!

Nytänd Taube i högform

Äntligen! Sällan har väl Gert Fylkings fras vid tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur känts mer relevant än när Sven-Bertil Taube intar scenen. Redan för ett år sedan skulle han delat scen med Luleå Gammelstads Manskör och ackompanjatören Martin Östergren vid flygeln, men en sjukdom satte stopp för hans sedan länge emotsedda medverkan då.
Men nu är han alltså äntligen här. Och den som väntar på något gott väntar ju som bekant aldrig för länge. Precis som på sina två senaste skivor är det en nytänd Taube i absolut högform vi möter. Han är något av ett unikum. Den siste store gamängen i sin generation. En gentleman uti fingerspetsarna som rör sig lika oklanderligt som han fraserar i pappa Everts visskatt. Ingen kan som han tolka "Fritiof i Arkadien", "Sjösala vår", "Kom i min famn", "Fritiof och Carmencita" samt "Här är den sköna sommaren". Martin Östergren är den perfekta parhästen bakom flygeln.
Lennart Johansson är som alltid en duktig körledare och kvällen är inget undantag. Han får sin manskör att leverera såsom bara 50-sångare – varav den äldsta varit med i kören sedan 1945 – gör.
Birger Sjöbergs "Jag längtar till Italien" med Per-Erik Eriksson som snygg solist och fyra kärleksvisor från Evert Taube till sin älskade hustru Astri är mycket bra. Här får Lennart Johansson också visa vilken skicklig pianist han är.

Körens egen Börje Ekström är småtrevlig när han bjuder oss välkomna genom att recitera Evert Taubes dikt "Tillägnan".

Kvällens konferencier Karin Paulin är ett utmärkt val. Hon presenterar programmet med skådespelarens lätthet och är även fin sångsolist i Ted och Kenneth Gärdestads tänkvärda "I den stora sorgens famn". Duetterna ihop med Börje Ekström i titelmelodin "Får jag lov?" och "Höstvisa" hör till konsertens absoluta höjdpunkter. Och när manskören tar ifrån tårna i Py Bäckmans "Stad i ljus" med Lennart Johansson själv som solist i verserna känns kvällen fulländad.

Hur toppa detta? Jo, åter på scenen för Martin och Sven-Bertil för att tillsammans framföra Olle Adolphsons "Österlensvisan".

"Får jag lov?" Är titeln på kvällens konsert. Och svaret på den frågan blir till ett rungande ja när Luleå Gammelstads Manskör bjudit upp Sven-Bertil Taube, Man ber att få tacka ödmjukast för dansen.
Johan E. Skoglund