Stilla min eld
Rausingdramat för kulissartat
I programmet till kammaroperan Stilla min eld skriver operachefen Tomas Isacsson att operan ”baserar sig på en verklig händelse. En tabloidsuccé som de flesta av oss hört talas om och säkert förfasas över.”
Nej, Tomas, vi är många som inte känner till historien eller ägnat tid åt att förfasas över den. Så för oss hade det varit välkommet med en introduktion till operan, ett synopsis i programbladet.
I början av första akten får vi veta att Tetrapak-arvingen Hans Kristian Rausing avskyr tetrapaken då dessa inte likt mjölkflaskan kan diskas och återanvändas. Detta illustreras med en tetraförpackning som är helt vit utan något som helst innehåll eller identifikation. Den är bara en kuliss.
Precis så kulissartad känns hela förställningen. Hans Kristian Rausings känsloliv som vi, publiken, skall få utforska berör inte. Det hade berört ännu mer om vi istället för en levande miljonär och hans döda hustru rört oss med fiktiva figurer. Och när man i andra akten sjunger om likmaskar i Eva Rausings ögon känns det mer som billigt effektsökeri än någonting annat.
En av kompositörerna säger i försnacket att musiken som skildrar när Hans Kristian Rausing var hög, är glad musik för då var han glad. Hur vet man det? Om operan istället hade handlat om en fiktiv karaktär hade sådana konstnärliga friheter inte spelat någon roll.
Fredrik Högbergs musik och Nicolai Dungers sånger är genomgående mycket bra. Det är välskrivet och för handlingen framåt på ett naturligt sätt. De passar fint ihop med Kerstin Gezelius och Alexander Onorfis libretto.
Anna-Maria Hellsing är en driven dirigent och Norrbotten NEO har sällan låtit så här bra.
Barytonen Linus Börejson i rollen som Hans Kristian Rausing är ett fynd. Hans diktion är perfekt. Annie Fredriksson som sjunger Eva Rausing och Seyla har tyvärr en alldeles för ljus mezzosopran och det är bitvis svårt att höra vad hon sjunger. Textmaskin hade varit väl på sin plats.
Tenoren Wiktor Sundqvist i rollen som knarklangaren Gurung gör ett riktigt trovärdigt skådespelarporträtt. Även sopranerna Teresia Bokor som hushållerskan Imme och Mette af Klint som Diwita är bra.
Kristoffer Steens regi och Linus Felboms ljusdesign och scenografi är magisk enkel rakt igenom. Där fungerar det kulissartade. Alltid något.
Toppenkväll med sång på älvdalska
Nej, Tomas, vi är många som inte känner till historien eller ägnat tid åt att förfasas över den. Så för oss hade det varit välkommet med en introduktion till operan, ett synopsis i programbladet.
I början av första akten får vi veta att Tetrapak-arvingen Hans Kristian Rausing avskyr tetrapaken då dessa inte likt mjölkflaskan kan diskas och återanvändas. Detta illustreras med en tetraförpackning som är helt vit utan något som helst innehåll eller identifikation. Den är bara en kuliss.
Precis så kulissartad känns hela förställningen. Hans Kristian Rausings känsloliv som vi, publiken, skall få utforska berör inte. Det hade berört ännu mer om vi istället för en levande miljonär och hans döda hustru rört oss med fiktiva figurer. Och när man i andra akten sjunger om likmaskar i Eva Rausings ögon känns det mer som billigt effektsökeri än någonting annat.
En av kompositörerna säger i försnacket att musiken som skildrar när Hans Kristian Rausing var hög, är glad musik för då var han glad. Hur vet man det? Om operan istället hade handlat om en fiktiv karaktär hade sådana konstnärliga friheter inte spelat någon roll.
Fredrik Högbergs musik och Nicolai Dungers sånger är genomgående mycket bra. Det är välskrivet och för handlingen framåt på ett naturligt sätt. De passar fint ihop med Kerstin Gezelius och Alexander Onorfis libretto.
Anna-Maria Hellsing är en driven dirigent och Norrbotten NEO har sällan låtit så här bra.
Barytonen Linus Börejson i rollen som Hans Kristian Rausing är ett fynd. Hans diktion är perfekt. Annie Fredriksson som sjunger Eva Rausing och Seyla har tyvärr en alldeles för ljus mezzosopran och det är bitvis svårt att höra vad hon sjunger. Textmaskin hade varit väl på sin plats.
Tenoren Wiktor Sundqvist i rollen som knarklangaren Gurung gör ett riktigt trovärdigt skådespelarporträtt. Även sopranerna Teresia Bokor som hushållerskan Imme och Mette af Klint som Diwita är bra.
Kristoffer Steens regi och Linus Felboms ljusdesign och scenografi är magisk enkel rakt igenom. Där fungerar det kulissartade. Alltid något.
Toppenkväll med sång på älvdalska
När folkmusiksångerskan Lena Willemark utexaminerades från Musikhögskolan i början av 1980-talet sjöng hon sopran i den återbildade sånggruppen Gals and pals – så det är ingen storbandssångarnovis som ställer sig framför Norrbotten big band under denna konsertturné.
Med sig har hon Trio X som tidigare gästat bandet. Även folkmusikgruppen Väsen delar scenen. Med sitt improvisationsrika musikaliska uttryck är detta en trio gästartister som passar utmärkt ihop med storbandet. Icke att förglömma är Mats Hålling som står för kvällens alla specialskrivna arrangemang.
Under kvällens två set bjuds vi på tolv pärlor som alla förtjänar att omnämnas. Detta var en konsert där allt var en enda lång höjdpunkt. Här finns inga onödiga toner eller noter. Allt passar så fint ihop att man bara njuter i hela kroppen.
Medlemmarna i Väsen, Mikael Marin på altfiol, Olov Johansson på Nyckelharpa, Roger Tallroth på akustisk gitarr och trumslagaren André Ferarri – alla bidrar de med sitt unika spel och störtsköna solon.
Och de är skickliga kompositörer också. Andre Ferraris "Törn" är läcker. Likaså "Ellis och Andres bröllopssvit" komponerad av Roger Tallroth till Andres bröllop. Mikael Marins tonsättning av Tomas Tranströmers dikt "Ostinata" är kongenial. Lena Willemark sjunger här så det står härliga till. Fast det blir ännu mer fascinerande när hon väljer att sjunga på älvdalskan. Detta magiska språk som verkligen är poetiskt.
Hon är en utmärkt kompositör också vilket "Ramona" ger ljudliga bevis på. Visan om den längtan den romska kvinnan utanför matbutiken känner till sina barn, som hon samlar pengar till väcker en universell längtan hos os alla och tar tag i en. Lena bjuder även på sitt fina fiolspel som är lika vackert som hennes säregna röst. Som i "Silkesvalsen" där alla medverkande ger sitt yttersta.
Bandets alla blåsare verkar njuta till fullo och de bjuder på många inspirerande solon under kvällens lopp. Trio X med Lennart Simonsson på piano, Per V Johansson på bas och Joakim Ekberg bakom trummorna är även de en bidragande orsak till att göra denna kväll till den toppenkväll den är.
Johan E. Skoglund
Med sig har hon Trio X som tidigare gästat bandet. Även folkmusikgruppen Väsen delar scenen. Med sitt improvisationsrika musikaliska uttryck är detta en trio gästartister som passar utmärkt ihop med storbandet. Icke att förglömma är Mats Hålling som står för kvällens alla specialskrivna arrangemang.
Under kvällens två set bjuds vi på tolv pärlor som alla förtjänar att omnämnas. Detta var en konsert där allt var en enda lång höjdpunkt. Här finns inga onödiga toner eller noter. Allt passar så fint ihop att man bara njuter i hela kroppen.
Medlemmarna i Väsen, Mikael Marin på altfiol, Olov Johansson på Nyckelharpa, Roger Tallroth på akustisk gitarr och trumslagaren André Ferarri – alla bidrar de med sitt unika spel och störtsköna solon.
Och de är skickliga kompositörer också. Andre Ferraris "Törn" är läcker. Likaså "Ellis och Andres bröllopssvit" komponerad av Roger Tallroth till Andres bröllop. Mikael Marins tonsättning av Tomas Tranströmers dikt "Ostinata" är kongenial. Lena Willemark sjunger här så det står härliga till. Fast det blir ännu mer fascinerande när hon väljer att sjunga på älvdalskan. Detta magiska språk som verkligen är poetiskt.
Hon är en utmärkt kompositör också vilket "Ramona" ger ljudliga bevis på. Visan om den längtan den romska kvinnan utanför matbutiken känner till sina barn, som hon samlar pengar till väcker en universell längtan hos os alla och tar tag i en. Lena bjuder även på sitt fina fiolspel som är lika vackert som hennes säregna röst. Som i "Silkesvalsen" där alla medverkande ger sitt yttersta.
Bandets alla blåsare verkar njuta till fullo och de bjuder på många inspirerande solon under kvällens lopp. Trio X med Lennart Simonsson på piano, Per V Johansson på bas och Joakim Ekberg bakom trummorna är även de en bidragande orsak till att göra denna kväll till den toppenkväll den är.
Johan E. Skoglund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar