Läs min recension av Svante Thuresson i dagens NSD!

Hipp hyllning

Svante Thuresson möter Beppe Wolgers
Kulturens hus, lilla salen
Söndag kväll

Beppe Wolgers är sinnebilden för en tusenkonstnär. När vännen Svante Thuresson väljer att minnas denna mångsidige man tar han avstamp i det texter Beppe skrev, ofta till melodier från den stora amerikanska sångboken.  Claes Crona är en av svensk jazz hårdast arbetande slitvargar. Ständigt nya skivor och turnéer för den skicklige pinasiten och hans trio.  Med Hans Andersson på bas och Chris Montgomery bakom trummorna formerar de en perfekt sparringpartner till coole Svante. De bjuder alla på härligt hörvärda solon.

Nyss 80 år fyllda verkar Svante glädjande nog inga tecken på att slå av på takten. Från sin säkra position på en barstol så äger han scenen. Sylvassa sånginsatser, ståendes, varvas med sittande läsningar ur Beppes egen memoarbok.  Det är ömsint vackert och samtidigt gripande om ett överviktigt stammande barn vars far dör när han bara är 9 år.

En gång i Stockholm,  Säg hör jag en vals, Monicas vals, Farfars vals, I New York och Vinter i skärgårn. Alla får de fulländade fraseringar där särskilt de monumentala slutcrescendona från Svantes stämma imponerar.  Bäst är det gåtfulla folket i en hudnära tolkning. Att Svante kommer av sig halvvägs och får ta om spelar ingen roll. Den följs av en hårt svängande Sakta vi går genom stan. Extranumret Laura blir till en fenomenal final på en toppenkväll. När Kulturens hus motvilligt lämnas visslar någon glatt på Sakta vi gå genom stan. Bättre betyg kan knappast denna hippa hyllning få.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Django bates i dagens NSD!

Massakrerat mästerverk
Norrbotten big band tolkar Beatles
Kulturens hus, stora salen
Lördag kväll

När man lyssnat till pinasiten, kompositören och arrangören Django Bates omtolkning av Beatles 50-årsjubilernade albumklassiker Sgt. peppers lonely hearts club band är det en enda fråga som snurrar runt i huvudet efteråt. Varför? Varför försöka förbättra något fulländat? Varför skuttar sångaren Martin Dahl runt på scenen med hög hatt, tar sig ner från scenen och skakar hand med folk i publiken? Varför tar han först av sig sin kavaj och sedan sina hängslen? Varför dricker han en kopp te under When I’m sixtyfour? Varför kammar han sig under a day in a life? Varför sitter sångaren på golvet i skräddarställning under She’s leaving  home? Varför kunde någon tro att de var en bra idé att avsluta det hela med kitschig allsång till All you need is love? Och varför, dessutom försöka spränga in så många andra Beatleslåtar som möjligt i den finalen?

Så många frågor och så få svar uppenbarar sig efter 80 onödiga minuter. Hela skivan körs rakt av, med samma låtlista som på originalalbumet. Inga överraskningar här inte. Django Bates skämtlynne med ljudeffekter, som en tupp som gal i början av Good morning, good morning känns bara parodiskt. Särskilt då det återupprepas som extranummer.

Rock-kompbandet och Norrbotten big bands blåsare är alla skickliga musiker men det hjälps ändå inte. De få solon de bjuder på känns ytterst onödiga.  Varför exempelvis inte utnyttja Stuart Halls violin mer? Och sångaren Martin Dahls röst är något opersonlig om vi jämför med Beatlarnas. Django Bates säger att nästa projekt skall bli en omtolkning av Oasis-plattan Wonderwall som aldrig kommer att framföras. Det tackar vi för. Ännu ett massakrerat mästerverk på scen behöver vi inte.

Johan E. Skoglund

Sven-Bertil Taubes

triumfartade tolkningar av pappa Everts eviga visskatt på nya skivan Så länge skutan kan gå är lika mycket arrangören/dirigenten/kompositören/pianisten Peter Nordahls förtjänst. Hans angenäma arrangemang passar perfekt till Sven-Bertils fenomenala fraseringar. Norrköpings symfoniorkester står för bästa backuppen. Extra berörd blir man när man tar sig tid att läsa poesin i texterna då de är tryckta i det medföljande texthäftet. Att följa upp hommage-succéerna är svårt men firma Taube/Nordahl har banne mig gjort det igen.

Johan E. Skoglund

 

Idag har jag fortsatt lyssna på

Tomi Malms nya platta Walkin on air. Kul att en finsk musiker och låtskrivare kan göra musik som låter så soldränkt amerikanskt kaliforniskt. Och att både Frank Ådal medverkar som låtskrivare /sångare på en låt samt att en svensk blåssektion förgyller några spår ihop med amerikanarna som dominerar plattan är extra kul. Och att skivan ges ut av ett spanskt bolag bara spär på internationalismen. Och Google lär mig att titeln på det instrumentala öppningsspåret, Kuwakaribisha, betyder välkommen på swahili. Musik har sannerligen inga gränser.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Fats Domino!

Först Chuck Berry och nu Fats Domino. Ännu en rock'n'roll-pionjär har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Dagens nya ord är

nudeltrakasserier

Johan E. Skoglund

Bloggen minns George Young!

En stor australiensisk musikprofil har lämnat oss. Vem minns inte Friday on my mind och Love is in the air?

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

5 nya skrivjobb

fick jag klart med idag. Och med posten kom Tomi Malms vätskustrockplatta Walkin' on air som jag väntat på länge. Bättre start på veckan kan man knappast tänka sig.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Boris Lindqvist!

Rock-Boris har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

En klassikser är alltid en klassiker!

Det är kul att Sven-Bertil Taube fortsätter sitt givande sammarbete med Peter Nordahl på en tredje skiva efter de två homagerna, nu med pappa Everts sånger. Men när han säger i en intervju att han inte trodde att det gick att göra något nytt med faders visskatt håller jag inte med honom.  En klassikser är alltid en klassiker.  Benny Andersson menade en gång att det borde ges ut en ny skiva med Taubetolkningar varje år. Jag är benägen att hålla med honom.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Ingvar Lidholm!

En stor svensk tonsättare har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Under en kvinnas hjärta i dagens NSD

Stapelvaror bygger ingen opera

Fakta

OPERA
Under en kvinnas hjärta Luleå domkyrka Tisdag 17 oktober klockan 19

Operan har, ända sedan den kom till som konstform speglat sin samtid. Så när detta tydligt sker i kyrkooperan ”Under en kvinnas hjärta” så faller man i en god tradition. Men bara för att en opera vill spegla sin samtid måste den inte ta till sig alla dess manér.

Luleå domkyrka är en av de vackraste konsertlokaler som finns. Här är den helt förändrad med mörker och rök. Den industriella grå scenografin och kostymerna gör att kyrkorummet känns helt obsolet. Vi hade kunnat befinna oss var som helst.

Sven David Sandströms musik är bitvis alldeles underbart vacker men har ibland alltför tvära kast mellan det romantiska och de mer taggiga partierna. Norrbotten NEO spelar med den äran under David Björkmans duktiga ledning.

Kvällens åtta sångare är det heller inget fel på. De fyra kvinnorna i kören är alla utmärkta rakt igenom. De fyra kvinnliga solisterna likaså.

Men särskilt personliga och berörande blir aldrig deras röster. Leif Janzon har gjort ännu ett välkomponerat libretto. Men som så ofta i dessa sammanhang är det så mångfacetterat att man bör läsa det på papper i lugn och för att fullt förstå innebörden. Det glättiga programbladet är till liten hjälp.

Richard Wagners hel-aftonsföreställningar är ofta mer opera än vad många tycker sig mäkta med. Här har man istället försökt få med sig så många olika intryck som möjligt på en timme. De sju scenerna hade mått bra att få lite luft emellan sig. Nu blir det tyvärr bara stapelvaror. Och stapelvaror bygger ingen opera.

Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på

Orville Nash. Två finfina countryfynd på Ginzas cdrea för en tia styck. Skön sångare med rätt twang i rösten. Han bjuder på några egenskrivna läckra låtar och småtrevliga covers på välkända country-klassiker. Han är uppbackad av ett franskt band på Big rig driver och på '49 Arizona Buick finns både spår med svensk och fransk backning. Berömvärda bakgrunder som rätt inramar hans röst.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Grady Tate!

En favorit bland jazztrummisar har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Bo Homlström!

En stor journalist har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Årets första julskivor

är beställda och skickade med posten. Skall bli intressant och se om någon av dem når upp till att bli tipsade här om på bloggen.


Johan  E. Skoglund

Prelude to a kiss

är namnet på en ballad från 1938 med  musik av Duke Ellington. På sistone har jag lyssnat på två olika tolkningar av denna jazzstandard. På sitt debutalbum med sin jazztrio, Things Change (Volenza/Naxos) låter den unge svenska pianisten John Venkiah sin basist och trummis vila. Han gör istället en mäktig solotolkning på lite över 5 minuter där pianot står i centrum.

Den amerikanske jazztrombonisten Wayne Wallace gör något helt annat med låten på skivan Latin jazz jazz latin (Patois records). Hans Latin jazz quintet med honom själv och pianisten Murray Low som solsiter på låten tar den i en helt annan riktning än vad Venkiah gör. Fascinerande hur olika det går att tolka samma melodi.

Johan E. Skoglund

Igår

Fick jag klart med ännu ett skrivjobb.

Kul!

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Brigtta Ulfsson!

En stor finlandsvensk skådespelerska har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Händels Messias i dagens NSD!

Finska gäster bjöd på mäktig Messias

Händels Messias
Luleå Domkyrka
Torsdag kväll

Det finns vissa musikstycken man behöver höra då och då, verk som tillhör en evig kanon. Georg Friedrich Händels älskade oratorium Messias från 1741 tillhör verkligen dessa, vilka en dos av då och då i är en ytterst nödvändig lisa för själen.

 Och särskilt då det framförs så fantastisk frejdigt som detta finska gästspel. Solisterna Pia-Karin Helsing Saur, sopran. Virpi Räisänen, mezzosopran. Niall Chorell, tenor. Jaakko Kortekangas, baryton bjuder alla genomgående på strålande solistprestationer. Men det är ändå kören Oulun hiippakunnan oratoriokuoro och orkestern Oulunsalo Ensemble under Raimo Passos säkra ledning som får göra grovjobbet. De har en perfekt balans och lyckas på bästa sätt backa upp de fyra solisterna.

 Alla arior och recitativ sitter som en smäck och de gåshudsframkallande ögonblicken är många. Halleluljakören inte minst som får taket på kyrkan att vilja lyfta. Och som en extra finsk touch förekommer ett dragspel i orkestern. Ett instrument som inte fanns då Händel levde. Häftigt!

 Det är en på alla sätt och vis till perfektion fulländad Messias som våra finska gäster bjuder oss på. Kvällens framförande är som del av 500 års-jubileet för Luther och reformationen.  Ett bättre sätt att fira på än med denna mäktiga Messias är svårfunnet.
Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på

en lika fin som fullmatad samling med det brittiska pubrock-bandet Ducks Deluxe med sverigebekante frontmannen Sean Tyla. Anthology (Cherry red records) är 3 välfyllda skivor som bjuder på bandets två sjutiotalsplattor, en 6-spårs minicomebackskiva som kom 2009 och en liveinspelning från nutiden. En byst med bonusspår och bra booklet gör att boxen varmt rekommenderas.


Johan E. Skoglund

Bloggen minns Janos Solyom!

En stor profil inom svensk klassisk musik har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Recension Benny Andersson Piano

Det har sagts att om ett musikstycke är en hit så kan det avgöras av att melodin låter sig spelas på ett ensamt piano. Detta gäller oavsett genre. Det finns underbara transkriptioner där hemma i skivhyllan av både Vivaldis De fyra årstiderna och Beethovens nio Symfonier.

En som tagit detta ab notam är Benny Andersson som på sitt nya album Piano satt sig ned bakom sin italienska flygel och spelar 21 egna kompositioner från ABBA och framåt. Några stycken är riktigt kända som Thank you for the music och Anthem ur Chess men Det är 76 njutbara minuter som hela tiden lyckas hålla sig på rätt sida muzak-gränsen.

Bennys lätta anslag på pianot gör det hela till en njutbar och vilsam skiva som inte gör en fluga förnär. Men det var nog heller inte syftet. Och som själbalsam kan det knappast bli bättre.

Och revanschfaktorrn för Benny Andersson som inte kan läsa noter att få gr ut ett album klassikernas mest klassiska skivetikett Deutsche Gramophon skall inte underskattas.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Tom Petty!

En stor rockhjälte har lämnat oss alldeles för tidigt.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Bloggen minns fallna hjältar!

Magdalena Ribbing, Anne Wigelius och Folke Rabe, alla har de lämnat oss. Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Fick idag klart med

ett nytt skrivjobb samt bekräftelse på ett som var bokat sedan tidigare.

Kul!

Johan E. Skoglund

Idag fortsätter jag lyssna på

Ben Hur soundtracket. Sällan har jag hört häftigare musik. Att likt Miklos Rozsa lyckas fylla två cd-skivor, båda nästan 80 minuter långa med symfonisk musik utan en enda tråkig sekund är få förunnat.

Men Rosza, han kunde han.

Johan E. Skoglund