Läs min recension av Django bates i dagens NSD!

Massakrerat mästerverk
Norrbotten big band tolkar Beatles
Kulturens hus, stora salen
Lördag kväll

När man lyssnat till pinasiten, kompositören och arrangören Django Bates omtolkning av Beatles 50-årsjubilernade albumklassiker Sgt. peppers lonely hearts club band är det en enda fråga som snurrar runt i huvudet efteråt. Varför? Varför försöka förbättra något fulländat? Varför skuttar sångaren Martin Dahl runt på scenen med hög hatt, tar sig ner från scenen och skakar hand med folk i publiken? Varför tar han först av sig sin kavaj och sedan sina hängslen? Varför dricker han en kopp te under When I’m sixtyfour? Varför kammar han sig under a day in a life? Varför sitter sångaren på golvet i skräddarställning under She’s leaving  home? Varför kunde någon tro att de var en bra idé att avsluta det hela med kitschig allsång till All you need is love? Och varför, dessutom försöka spränga in så många andra Beatleslåtar som möjligt i den finalen?

Så många frågor och så få svar uppenbarar sig efter 80 onödiga minuter. Hela skivan körs rakt av, med samma låtlista som på originalalbumet. Inga överraskningar här inte. Django Bates skämtlynne med ljudeffekter, som en tupp som gal i början av Good morning, good morning känns bara parodiskt. Särskilt då det återupprepas som extranummer.

Rock-kompbandet och Norrbotten big bands blåsare är alla skickliga musiker men det hjälps ändå inte. De få solon de bjuder på känns ytterst onödiga.  Varför exempelvis inte utnyttja Stuart Halls violin mer? Och sångaren Martin Dahls röst är något opersonlig om vi jämför med Beatlarnas. Django Bates säger att nästa projekt skall bli en omtolkning av Oasis-plattan Wonderwall som aldrig kommer att framföras. Det tackar vi för. Ännu ett massakrerat mästerverk på scen behöver vi inte.

Johan E. Skoglund