önskar bloggen som återkommer efter helgerna med nya friska tag.
Johan E. Skoglund
onsdag 23 december 2015
Bloggen minns Peter Lundblad
Mannen som var så mycket mer än Ta mig till havet har lämnat oss. Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 22 december 2015
Såhär när
2015 börjar gå mot sitt slut kan det vara dags att blicka framåt mot 2016. Redan i januari släpper Nils Landgren en ny platta. En hyllning till Leonard Bernstein ihop med Jan Lundgrens pianotrio, symfoniorkester och Janis Seagel från Manhattan Transfer. Jazzåret 2016 kunde knappast börja bättre.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 21 december 2015
Läs Hänt i Boden 2015 i Boden Guidens julspeical
Finns inte på nätet men läs gärna min artikel i pappersutgåvan.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs min recension av Luleå Kanmmarkör i NSD!
Julen kom med kammarkören
När börjar egentligen julen? En retorisk fråga givetvis utan några exakta svar. Men en tydlig föraning om dess snara ankomst är i alla fall alla julkonserter som ordnas till publikens fromma. Till de årliga höjdpunkterna bland dessa brukar Luleå Kammarkörs räknas. Så det är med skyhöga förväntningar som den vackra Örnäsets kyrka inträdes för att låta koristerna och Monica Wasberg än en gång ta med publiken in i julmusikens speciella universum. Och de infrias verkligen. Med råge!
Kvällens program är en gottpåse fylld av delikata vokala julkarameller helt utan sockerchock eller magont. Nej här är det fritt fram att njuta av julgodis helt utan surt efter. Detta är en konsert där de individuella prestationerna är av underordnad betydelse. Det är kören som en helhet och vad fantastiskt Monica Wasberg lyckas frammana ur detta kollektiv som står i fokus.
Det börjar som så många gånger förr med Otto Olssons Advent. Monica Wasberg spelar orgel och Åsa Bäcklin dirigerar kören, vilket hon gör med den äran flera gånger under konsertens lopp. Det varierade programmet bjuder på klassiker som Gläns över sjö och strand, Jul, jul strålande jul och Det strålar en stjärna blandat med samtida julkörlyrik från Eric Whitacre, Morten Lauridsen, Ola Gijelo och Bob Chilcott.
Andreas Söderberg har gjort ett underbart arrangemang av Stilla natt. I två engelska carols får publiken vara med och sjunga vilket ytterligare höjer den fina stämning som råder i kyrkan. Att sjunga flera versioner av Det är en ros utsprungen på olika språk efter varandra är också ett lyckat drag.
Recensionens inledande fråga har i alla fall besvarats klart och tydligt, välklingande av Luleå Kammarkör och Monica Wasberg. Julen är här!
Kvällens program är en gottpåse fylld av delikata vokala julkarameller helt utan sockerchock eller magont. Nej här är det fritt fram att njuta av julgodis helt utan surt efter. Detta är en konsert där de individuella prestationerna är av underordnad betydelse. Det är kören som en helhet och vad fantastiskt Monica Wasberg lyckas frammana ur detta kollektiv som står i fokus.
Det börjar som så många gånger förr med Otto Olssons Advent. Monica Wasberg spelar orgel och Åsa Bäcklin dirigerar kören, vilket hon gör med den äran flera gånger under konsertens lopp. Det varierade programmet bjuder på klassiker som Gläns över sjö och strand, Jul, jul strålande jul och Det strålar en stjärna blandat med samtida julkörlyrik från Eric Whitacre, Morten Lauridsen, Ola Gijelo och Bob Chilcott.
Andreas Söderberg har gjort ett underbart arrangemang av Stilla natt. I två engelska carols får publiken vara med och sjunga vilket ytterligare höjer den fina stämning som råder i kyrkan. Att sjunga flera versioner av Det är en ros utsprungen på olika språk efter varandra är också ett lyckat drag.
Recensionens inledande fråga har i alla fall besvarats klart och tydligt, välklingande av Luleå Kammarkör och Monica Wasberg. Julen är här!
tisdag 15 december 2015
måndag 14 december 2015
Recension Bruckner Symfonier
https://youtu.be/_Oq77ewiZys
Recension av;
Anton Bruckner The Symphonies
Marek Janowski, Orchestre de la Suisse Romande
Johan E. Skoglund
Recension av;
Anton Bruckner The Symphonies
Marek Janowski, Orchestre de la Suisse Romande
Johan E. Skoglund
Läs min recension av Norrbotten NEO i dagens NSD!
Klangfull kammarmusik
Norrbotten Neo bjöd på sin konsert under fredagskvällen på en musikalisk resa med fyra olika anhalter. Först två kortare stopp i Frankrike sedan en snabb tur till Japan och kvällen avslutade med en längre tyskt vistelse. Förste fransman ut är Maurice Ravel. Introduktion och allegro är ett vackert litet kammarmusikaliskt verk skrivet för harpa, flöjt och stråkkvartett som i år kan fira att det är 110 år sedan det skrevs.
Näste fransman till rakning är Claude Debussy i form av Sonat för flöjt, viola och harpa. Ännu ett vackert verk som passande nog i år fyller 100 år jämt. Kvällens harpist Lisa Viguier är en fröjd att höra när hennes himmelskt härliga harpspel fyller upp den julskrudade Domkyrkan. Bättre lokal för en kammarmusikkonsert såhär i vintertid får man leta länge efter
Den som igår tittade på utdelningen av nobelprisen kunde få höra musik av den japanske tonsättaren Toru Takemitsu. Så passande då att Norrbotten Neo väljer att på sin konsert dagen efter bjuda på musik från samma penna. Hans Rain spell skriven för flöjt, klarinett, harpa piano och vibrafon är fint framfört och man hör verkligen hur regndropparna faller ned. Kvällens alla musiker spelar rakt igenom på topp. Fattas bara annat.
Kvällens huvudnummer är Johannes Brahms 45 minuter långa Klarinettkvintett. Brahms skrev de fyra satserna sent sin karriär och det hörs. Detta är ett moget verk full av den mustighet vi hittar i många av hans kompositioner. Robert Ek är som alltid fascinerande fenomenal och det är en fröjd att höra hans fruktbara samarbete med de fyra stråkarna bakom honom. Detta är ett framförande som kräver allt av sin solist och det behövs verkligen någon av Roberts klarinettkaliber för att leverera ett sådant här bejublat framträdande. En perfekt avslutning på en klangfull kammarmusikkonsert.
Näste fransman till rakning är Claude Debussy i form av Sonat för flöjt, viola och harpa. Ännu ett vackert verk som passande nog i år fyller 100 år jämt. Kvällens harpist Lisa Viguier är en fröjd att höra när hennes himmelskt härliga harpspel fyller upp den julskrudade Domkyrkan. Bättre lokal för en kammarmusikkonsert såhär i vintertid får man leta länge efter
Den som igår tittade på utdelningen av nobelprisen kunde få höra musik av den japanske tonsättaren Toru Takemitsu. Så passande då att Norrbotten Neo väljer att på sin konsert dagen efter bjuda på musik från samma penna. Hans Rain spell skriven för flöjt, klarinett, harpa piano och vibrafon är fint framfört och man hör verkligen hur regndropparna faller ned. Kvällens alla musiker spelar rakt igenom på topp. Fattas bara annat.
Kvällens huvudnummer är Johannes Brahms 45 minuter långa Klarinettkvintett. Brahms skrev de fyra satserna sent sin karriär och det hörs. Detta är ett moget verk full av den mustighet vi hittar i många av hans kompositioner. Robert Ek är som alltid fascinerande fenomenal och det är en fröjd att höra hans fruktbara samarbete med de fyra stråkarna bakom honom. Detta är ett framförande som kräver allt av sin solist och det behövs verkligen någon av Roberts klarinettkaliber för att leverera ett sådant här bejublat framträdande. En perfekt avslutning på en klangfull kammarmusikkonsert.
tisdag 8 december 2015
Fick igår klart
med ett skrivjobb som skall utföras denna vecka. Alltid lika kul att få fatta pennan.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
De amreikanska Grammy-nomineringarna
som släpptes igår är alltid lika intressanta att läsa. Både för att få tips på intressanta nya skivor man missat i släppfloden och för att se vilka skivor man redan har där hemma i skivhyllan som nominerats.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
fredag 4 december 2015
Idag lyssnar jag på...
... Ännu en klassisk box med många skivor som skall recenseras framöver.
Vacker musik i adventstider.
Johan E. Skoglund
Vacker musik i adventstider.
Johan E. Skoglund
torsdag 3 december 2015
Recnesion; Tchaikovksy symfonier
https://youtu.be/TS-_DW-viog
Recension av;Recension av;
Tchaikovsky The Symphonies and Manfred
Mikhail Pletnev, Russian National Orchestra
Johan E. Skoglund
onsdag 2 december 2015
Har fått klart med
Ett skrivjobb som skall utföras nästnästa vecka. Ibland är det skönt med framförhållning.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 1 december 2015
Recension av 2 julskivor; Count Basie Orchestra & Kenny Rogers
https://youtu.be/XQo3kj-iHPs
Recensioner av;
Count Basie Orchetsra A verry swingin Basie christmas
Kenny Rigers Once upon a christmas
Johan E. Skoglund
Recensioner av;
Count Basie Orchetsra A verry swingin Basie christmas
Kenny Rigers Once upon a christmas
Johan E. Skoglund
Bloggen minns Lennart Hellsing
En stor språklig förnyare och inspirationskälla har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
tisdag 24 november 2015
Bloggen minns Bengt-Arne Wallin!
En stor musiker, kompositör och arrangör har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen minns Evert Sandin!
Den sjungande lantbrevbäraren har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
måndag 23 november 2015
Läs fråga bankerna i senaste Guiden Boden!
I Guiden Bodens decembernummer, ute nu i papperstidning - finns inte på nätet, är jag ansvarig för e privatekonomiska frågorna till bankerna. Läs dem!
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs min rescension av Norrbottens Kammarorkester i dagens NSD
Musikalisk toppenkväll – trots bara män
Det känns väldigt tråkigt att behöva inleda ännu en recension av Norrbottens kammarorkester med att konstatera att vi har att göra med fyra verk av döda vita europeiska män dirigerat av en nu levande vit europeisk man, men fantasilösheten är faktiskt det första som slår en när man läser programmet.
Kvällens konsert inleds med musik av Mendelsohn. Fanny? Ne, givetvis av hennes bror Felix. Se där vad en liten ändring inom familjen kunnat göra för jämställdheten.
Med detta sagt så över till kvällens verk. Ouvertyren Hebriderna är ett programmusikaliskt verk av bästa sort. Ett musikaliskt minne av de stormpiskade skotska öarna såsom Felix upplevde dem efter ett besök där 1829/30.
Hans familj fick ett vykort hemskickat med ouvertyrens inledande toner skrivet på det. Också en semesterhälsning och vilken sådan sen! Här lyckas verkligen musikerna under Pierre-Andre Valade läckra ledning.
Mendelsohn beskrivs ofta som ett musikalsikt underbarn men han kan inte heller ha varit så pjåkig på ålderns höst, om vi får tro programhäftet som vet berätta att ouvertyren färdigställdes 1930, alltså 83 år efter hans död.
På ett annat ställe konstateras vad Bohuslav Martinu gjorde före sin död 1978 - han dog 1959. Då detta inte är första gången dylika plumpar dyker upp i protokollet, förlåt programmet, kanske Norrbottensmusiken till sin kader av folk som kan läsa noter borde foga någon som kan läsa korrektur.
Wagner skrev sin Siegfried Idyll exakt 40 år senare, som en födelsedagspresent till hustrun Cosima på julafton 1870. En liten orkester spelade stycket som bär namn efter deras nyfödde son, i trappuppgången i parets hus. Bättre musikalisk födelsedagspresent får man leta efter.
Bohuslav Martinus Parita för stråkorkester är ett av många nybarockverk från mitten av förra seklet som lyckas gjuta liv i barockens tonvärld. Det är karga och kärva klanger som är riktigt intressanta att få sig till livs.
I Max Bruch dubbelkonsert för viola och klarinett har han lånat klart hörbara partier av Ack värmeland du sköna.
Kvällens solister Kim Hellgren och Robert Ek visar med sitt viola-, respektive klarinettspel än en gång vilka skickliga musiker de är.
Musikaliskt är detta en toppenkväll. Det kan inte en mansdominerad repertoar ändra på. Och tur är väl det.
Johan E. Skoglund
Kvällens konsert inleds med musik av Mendelsohn. Fanny? Ne, givetvis av hennes bror Felix. Se där vad en liten ändring inom familjen kunnat göra för jämställdheten.
Med detta sagt så över till kvällens verk. Ouvertyren Hebriderna är ett programmusikaliskt verk av bästa sort. Ett musikaliskt minne av de stormpiskade skotska öarna såsom Felix upplevde dem efter ett besök där 1829/30.
Hans familj fick ett vykort hemskickat med ouvertyrens inledande toner skrivet på det. Också en semesterhälsning och vilken sådan sen! Här lyckas verkligen musikerna under Pierre-Andre Valade läckra ledning.
Mendelsohn beskrivs ofta som ett musikalsikt underbarn men han kan inte heller ha varit så pjåkig på ålderns höst, om vi får tro programhäftet som vet berätta att ouvertyren färdigställdes 1930, alltså 83 år efter hans död.
På ett annat ställe konstateras vad Bohuslav Martinu gjorde före sin död 1978 - han dog 1959. Då detta inte är första gången dylika plumpar dyker upp i protokollet, förlåt programmet, kanske Norrbottensmusiken till sin kader av folk som kan läsa noter borde foga någon som kan läsa korrektur.
Wagner skrev sin Siegfried Idyll exakt 40 år senare, som en födelsedagspresent till hustrun Cosima på julafton 1870. En liten orkester spelade stycket som bär namn efter deras nyfödde son, i trappuppgången i parets hus. Bättre musikalisk födelsedagspresent får man leta efter.
Bohuslav Martinus Parita för stråkorkester är ett av många nybarockverk från mitten av förra seklet som lyckas gjuta liv i barockens tonvärld. Det är karga och kärva klanger som är riktigt intressanta att få sig till livs.
I Max Bruch dubbelkonsert för viola och klarinett har han lånat klart hörbara partier av Ack värmeland du sköna.
Kvällens solister Kim Hellgren och Robert Ek visar med sitt viola-, respektive klarinettspel än en gång vilka skickliga musiker de är.
Musikaliskt är detta en toppenkväll. Det kan inte en mansdominerad repertoar ändra på. Och tur är väl det.
Johan E. Skoglund
fredag 20 november 2015
Idag lyssnar jag på...
Två småtrevliga vokala jazzskivor som kommit ut under sommaren 2015. Det rör sig om de nya skivorna från Dee Dee Bridgewater och Kurt Elling. Båda har jag haft nöjet att se live med Norrbotten big band. Dee Dee har jag även recenserat.
Kurt Ellings nya CD Passion World är en utmärkt resa jordcen runt med olika språk och instrumenteringar. Vem annars än Kurt gör en vokal jazz-cd med en lieder av Johannes Brahms med U2s pophit where the streets have no name, Björks Carry me joy on the left, Carry my pain on the right, Edith Piaffs La vie en rose och den skotska folkvisan Loch Tay boat song?
Dee Dees album Dee Dee's Feathers Featuring Irvin Mayfield, The New Orleans Jazz Orchestra är lika fin som svängig hyllning till New Orleans och dess jazzmusik med skickliga medmusikanter genomgående i kompet.
Johan E. Skoglund
Kurt Ellings nya CD Passion World är en utmärkt resa jordcen runt med olika språk och instrumenteringar. Vem annars än Kurt gör en vokal jazz-cd med en lieder av Johannes Brahms med U2s pophit where the streets have no name, Björks Carry me joy on the left, Carry my pain on the right, Edith Piaffs La vie en rose och den skotska folkvisan Loch Tay boat song?
Dee Dees album Dee Dee's Feathers Featuring Irvin Mayfield, The New Orleans Jazz Orchestra är lika fin som svängig hyllning till New Orleans och dess jazzmusik med skickliga medmusikanter genomgående i kompet.
Johan E. Skoglund
Flera skrivjobb på G!
Fick i veckan klart med ett nytt skrivjobb. Ett annat jag tidigare utfört fick jag se slutkorr på. Ser mycket lovande ut.
Johan E.. Skoglund
Johan E.. Skoglund
måndag 16 november 2015
Läs min recnesion av New eyes on baroque i dagens NSD!
Barockt bra med Landgren
New eyes on baroque levererar vad titeln antyder, barock-klassiker signerade Johan Sebastian Bach, George Friedrich Händel, Henry Purcell och Antonio Vivaldi serverade i nya fräscha aptitretande arrangemang, med både jazz och folkmusik inblandade.
Det var längesedan en konsert besöktes där stämningen genomgående var så lugn och meditativ. Det är inte bara Bachs Air, känd från Beppes godnattstund i barn-tv som har en hypnotisk inverkan på en. Nej, hela kvällen är som en meditativ bomullsfilt som lägger sig runt dig och värmer upp hela den gråkalla höstkroppen.
Och en stor del av njutningen ligger i spel-, och sångskickligheten. Det är den som gör att detta inte blir till en sockrad muzakpannkaka. Tvärtom! Här är topparna lika många och höga som i Himalaya.
Mr Redhorn himself, Nisse Landgren är förutom en duktig trombonist även en utmärkt mellanpratare. Saxofonisten Jonas Knutson, basisten Eva Kruse och gitarristen Johan Norberg – alla är de ekvilibrister på sina respektive instrument något som hörs i flera storartade soloinsatser under kvällens lopp.
Jeanette Köhn besitter en sopranstämma som är så där vacker att man bara smälter som en chokladbit i byxans bakficka en varm sommardag i ett galonklätt bilbaksäte.
Lägg därtill Skellefteå Kammarkör under Leif Åkesson som med sina stabila stämmor på flera stycken bidrar till att ytterligare höja trivselfaktorn och vi har en synnerligen lyckad kväll. Kammarkören sjunger på egen hand tre Ward-Swingle-arrangemang och visar att det inte bara är i hockeyrinken Skellefteå ger Luleå en match.
Något som går som en röd tråd kvällen igenom är de oerhört vackra arrangemangen och varierade instrumenteringen som gör att dessa eviga klanger får nytt liv.
Lyssna bara på Jonas Knutssons förföriska saxofonspel i extranumret, Bachs Jesu bleibt meine freunde. Saligt är bara förnamnet. En perfekt avslutning på en barockt bra kväll.
Det var längesedan en konsert besöktes där stämningen genomgående var så lugn och meditativ. Det är inte bara Bachs Air, känd från Beppes godnattstund i barn-tv som har en hypnotisk inverkan på en. Nej, hela kvällen är som en meditativ bomullsfilt som lägger sig runt dig och värmer upp hela den gråkalla höstkroppen.
Och en stor del av njutningen ligger i spel-, och sångskickligheten. Det är den som gör att detta inte blir till en sockrad muzakpannkaka. Tvärtom! Här är topparna lika många och höga som i Himalaya.
Mr Redhorn himself, Nisse Landgren är förutom en duktig trombonist även en utmärkt mellanpratare. Saxofonisten Jonas Knutson, basisten Eva Kruse och gitarristen Johan Norberg – alla är de ekvilibrister på sina respektive instrument något som hörs i flera storartade soloinsatser under kvällens lopp.
Jeanette Köhn besitter en sopranstämma som är så där vacker att man bara smälter som en chokladbit i byxans bakficka en varm sommardag i ett galonklätt bilbaksäte.
Lägg därtill Skellefteå Kammarkör under Leif Åkesson som med sina stabila stämmor på flera stycken bidrar till att ytterligare höja trivselfaktorn och vi har en synnerligen lyckad kväll. Kammarkören sjunger på egen hand tre Ward-Swingle-arrangemang och visar att det inte bara är i hockeyrinken Skellefteå ger Luleå en match.
Något som går som en röd tråd kvällen igenom är de oerhört vackra arrangemangen och varierade instrumenteringen som gör att dessa eviga klanger får nytt liv.
Lyssna bara på Jonas Knutssons förföriska saxofonspel i extranumret, Bachs Jesu bleibt meine freunde. Saligt är bara förnamnet. En perfekt avslutning på en barockt bra kväll.
fredag 13 november 2015
Idag lyssnar jag på...
Sven Bertil Taubes underbara uppföljare Hommage 2 där han åter ihop med Peter Norddahl och Norrköpings symfoniorkester visar var visskåpet skall stå. Sällan har Olle Dolphson, Lars Forsell och Carl-Fredrik Reuterswärd låtit så här mäktigt. Vackert är bara förnamnet.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 11 november 2015
Recnesion 2 x Umo JAzz Orchestra
https://youtu.be/QlgvQDoFGVY
Recensioner av;
Umo Jazz Orchestra & Michael Brecker Live in Helsinki 1995
Umo Jazz Orchestra feat. Lenny Picket The perscription
Johan E. Skoglund
Recensioner av;
Umo Jazz Orchestra & Michael Brecker Live in Helsinki 1995
Umo Jazz Orchestra feat. Lenny Picket The perscription
Johan E. Skoglund
tisdag 10 november 2015
Bloggen minns Allen Toussaint!
New Orleans pianisten och singer songwritern var en tvättäkta legend i ordets rätta bemärkelse.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
måndag 9 november 2015
Läs min recension av Peter Danemo & Norrbotten big band i dagens NSD!
Peter Danemos musikaliska fyrverkeri
Idén att låta en kompositör vara gäst hos storbandet under ett helt år och därmed i lugn och ro ihop med bandet kunna utarbeta ny, specialskriven musik har tidigare år varit ett synnerligen lyckat koncept. Och årets composer in residence, Peter Danemo är inget undantag. Att detta är musik som processats fram och ibland omarbetats flera gånger för att passa bandet så bra som möjligt hörs tydligt. Om det är något ord som kännetecknar kvällens kompositioner så är det genomkomponerat. Detta är musik som fått ta sig tid. Tid till att utvecklas och nå den ultimativa form den nu har.
När Björn Hängsel i två stycken byter ut sin bastrombon mot en bastuba är det ingen slump. Inte heller när saxofonsektionen går över till flöjt eller att Jan Thelin spelar basklarinett. Minsta lilla infall eller vinkel är genomtänkt. Utan att för den skull verka tråkig eller förutbestämd. Den spontana lekfullheten många förknippar med jazzen är ständigt närvarande.
Bland kvällens kompositioner fastnar särskilt Den nationalromantiska Hedvigsnäs där Adam Foreklids glimmande piano fint förmedlar arvet efter Wilhelm Petterson-Bergers Frösöblomster och för den svenska nationalromantiken in i 2015.
I Woodland spelar Christian Spering ett filmiskt kontrabassolo över träblåsinstrumenten som får hela kroppen att rysa av välbehag. Hyllningen Antoine till saxofonens uppfinnare som skulle fyllt 201 år igår är en funkig workout. Man undrar om det var detta Sax tänkte på då han konstruerade instrumentet som bär hans namn?
Som solister utmärker sig under aftonens lopp en hel radda; Dan Jonasson, Peter Dahlgren, Håkan Broström och Arvid Ingberg är bara några eminenta musiker som skiner denna kväll.
Peter Danemo är dynamitarden som får det dynamiska Norrbotten big band att explodera i ett musikaliskt fyrverkeri av sällan hört eller spelat slag. Som en annan känd dynamitard skulle ha uttryck det; Vilken j-dra smäll! Och ser sedan redan fram emot vad nästa composer in residence, den danska jazzbasisten Anne Mette Iversen, har att bjuda på.
När Björn Hängsel i två stycken byter ut sin bastrombon mot en bastuba är det ingen slump. Inte heller när saxofonsektionen går över till flöjt eller att Jan Thelin spelar basklarinett. Minsta lilla infall eller vinkel är genomtänkt. Utan att för den skull verka tråkig eller förutbestämd. Den spontana lekfullheten många förknippar med jazzen är ständigt närvarande.
Bland kvällens kompositioner fastnar särskilt Den nationalromantiska Hedvigsnäs där Adam Foreklids glimmande piano fint förmedlar arvet efter Wilhelm Petterson-Bergers Frösöblomster och för den svenska nationalromantiken in i 2015.
I Woodland spelar Christian Spering ett filmiskt kontrabassolo över träblåsinstrumenten som får hela kroppen att rysa av välbehag. Hyllningen Antoine till saxofonens uppfinnare som skulle fyllt 201 år igår är en funkig workout. Man undrar om det var detta Sax tänkte på då han konstruerade instrumentet som bär hans namn?
Som solister utmärker sig under aftonens lopp en hel radda; Dan Jonasson, Peter Dahlgren, Håkan Broström och Arvid Ingberg är bara några eminenta musiker som skiner denna kväll.
Peter Danemo är dynamitarden som får det dynamiska Norrbotten big band att explodera i ett musikaliskt fyrverkeri av sällan hört eller spelat slag. Som en annan känd dynamitard skulle ha uttryck det; Vilken j-dra smäll! Och ser sedan redan fram emot vad nästa composer in residence, den danska jazzbasisten Anne Mette Iversen, har att bjuda på.
fredag 6 november 2015
Bloggne minns Kjell Öhmsn och Nora Brokstedt
Två musikaliska giganter har lämnat oss.
Här finner ni min recension av när Kjell Öhman ihop med Meta Roos gästade Norrbotten big band 2011.
http://www.nsd.se/kultur/?articleid=6002115
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Här finner ni min recension av när Kjell Öhman ihop med Meta Roos gästade Norrbotten big band 2011.
http://www.nsd.se/kultur/?articleid=6002115
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
tisdag 3 november 2015
Recension Jackson, Keith & Strait
https://youtu.be/gFqlbcP4pOA
Recensioner av;
Alan Jackson; Angels And Alcohol
Toby Keith 35 mph Town
George Strait Cold beer ocnversation
Johan E. Skoglund
Recensioner av;
Alan Jackson; Angels And Alcohol
Toby Keith 35 mph Town
George Strait Cold beer ocnversation
Johan E. Skoglund
Inga videorecensioner idag.
Hade tänkt färdigställa två videorecensioner idag men då man renoverar tvättstugan under kontoret där jag spelar in våra videos så gör ljudnivån från borrande/bilande att det får vänta tills arbete är klart. Oklart när.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 2 november 2015
Idag lyssnar jag på..
flera trevliga countryskivor som kommit med posten från utlandet. Recensioner av nya plattor med Toby Keith, Alan Jackson och George Strait utlovas framöver på bloggen.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
fredag 30 oktober 2015
Idag lyssnar jag på....
Stockholm jazz Orchestras nya CD Today.
Underbar storbandsjazz med gräddan av Sveriges jazzelit.
Johan E. Skoglund
Underbar storbandsjazz med gräddan av Sveriges jazzelit.
Johan E. Skoglund
onsdag 28 oktober 2015
Läs min recesion av Nya Motettkören i NSD!
Nya Motettkörens kolossala konsertsuccé
Inledande En ny himmel och en ny jord är ett attraktivt a capella-verk. Sofia Higberg bjuder på suveräna solopartier. Emil Råberg har än en gång skrivit ett magnifikt verk för Nya Motettkören och superduktige dirigenten Samuel Lind som är en modern klassiker. Skivinspelning tack. Dessa ljuvliga långa starka körklanger är något som bör bevaras för att kunna lyssnas på om och om igen.
Sedan sjunger Monica Groop tre stycken där hennes sagolika sopranstämma kommer till sin fulla rätt. Det gör också Markus Wargh som bemästrar den stora Acusticum-orgeln till fullo. Lyssna bara på hans underbara för- och mellanspel i Quis sedes ad dextram partis ur Johan Sebastian Bachs H-mollmässa. Det utmärkta samarbetet fortsätter i en underbar Ave Maris Stella signerad Edward Grieg för att avslutas i en lika vacker Ein Neues Lied will ich dir singen av Antonin Dvorak.
Sedan följer så ett av förra seklets mest betydelsefulla sakral vokala verk, Maurice Duruflés lika mäktiga som märkliga Rekviem op. 9. Med sina dova meditativa gregorianska klanger i inledningen och de ljusa hoppfulla tongångarna som genomsyrar alla nio satser är detta ett perfekt verk för en sådan avancerad kör som Nya Motettkören att sätta tänderna i. Här måste man leverera ett toppframträdande för att bara få godkänt. Och som de levererar. Alla röster är som ett enda stort klangfyrverkeri som ihop med orgeln fyller hela rummet på ett högst påtagligt vis. Som åhörare blir man invaggad i ett bomullslent lugn som man aldrig vill skall ta slut.
Markus Warghs och körens insatser i tredje satsens Domine Jesu Christie är ståpäls och gåshudsframkallande. Monica Groops solo i femte satsens Pie Jesu är andäktigt vackert. Alla inblandade kan ta åt sig äran för denna kolossala konsertsuccé. Det är ytterst motvilligt man lämnar konsertlokalen. Mästerligt är bara förnamnet!
Sedan sjunger Monica Groop tre stycken där hennes sagolika sopranstämma kommer till sin fulla rätt. Det gör också Markus Wargh som bemästrar den stora Acusticum-orgeln till fullo. Lyssna bara på hans underbara för- och mellanspel i Quis sedes ad dextram partis ur Johan Sebastian Bachs H-mollmässa. Det utmärkta samarbetet fortsätter i en underbar Ave Maris Stella signerad Edward Grieg för att avslutas i en lika vacker Ein Neues Lied will ich dir singen av Antonin Dvorak.
Sedan följer så ett av förra seklets mest betydelsefulla sakral vokala verk, Maurice Duruflés lika mäktiga som märkliga Rekviem op. 9. Med sina dova meditativa gregorianska klanger i inledningen och de ljusa hoppfulla tongångarna som genomsyrar alla nio satser är detta ett perfekt verk för en sådan avancerad kör som Nya Motettkören att sätta tänderna i. Här måste man leverera ett toppframträdande för att bara få godkänt. Och som de levererar. Alla röster är som ett enda stort klangfyrverkeri som ihop med orgeln fyller hela rummet på ett högst påtagligt vis. Som åhörare blir man invaggad i ett bomullslent lugn som man aldrig vill skall ta slut.
Markus Warghs och körens insatser i tredje satsens Domine Jesu Christie är ståpäls och gåshudsframkallande. Monica Groops solo i femte satsens Pie Jesu är andäktigt vackert. Alla inblandade kan ta åt sig äran för denna kolossala konsertsuccé. Det är ytterst motvilligt man lämnar konsertlokalen. Mästerligt är bara förnamnet!
fredag 23 oktober 2015
Läs min intervju med Soffgruppen i senaste Guiden Boden!
Finns inte på nätet men bläddra gärna i papperstidningen.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs två recensioner av mig i NSD!
Kammarkörens underbara värld
The great american songbook har blivit ett fast begrepp och den rika sångskatten har tolkats i otaliga konstellationer, alltifrån solopiano till sångare uppbackade av storband och symfoniorkestrar. Men oftast har antalet vokala exekutörer varit begränsat till en eller möjligen två i form av duetter.
Så när Luleå kammarkörs månghövdade flerstämmiga röstresurs tar sig an dessa pärlor är det med spänd förväntan som åhörarplatsen anträdes. Kan Monica Wasberg och hennes korister få dess pärlor att gnistra ännu en gång?
Svaret på den frågan är jodå. Det går alldeles utmärkt. I vissa låtar svajar det till ibland men på det stora hela så är detta ett mycket lyckat drag.
Monica Wasberg står själv för kvällens alla arrangemang utom två och hon har verkligen lyckats utnyttja körens fulla potential.
Kvällens kompetenta kompkvartett bestående av Björn Råberg på piano, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, bas och Sven-Erik Omberg på slagverk kan den här repertoaren på sina fem fingrar. Det hörs tydligt att detta är deras musik. Lakso, de Waard och Råberg bjuder på flera hörvärda solon som lyfter det hela ytterliggare ett snäpp.
Stardust, Solitude, All of me, Id don't mean a thing - både ballader och mer fartigare nummer kittlar skönt i kistan. I Lullaby of Broadway sjunger kammarkörens damer fint a capella. I Dinah är det herrarnas tur. Bäst är avslutande kvartetten med Stand by me, Smile, Bewitched och Ain't missbehavin.
Konserten är ett skolexempel på ett lyckat samarbete mellan kör komp och körledare. Konserten är döpt efter What a wonderful world och det är verkligen en underbar värld man får njuta utav.
Boris Christ – men var är Doris Christ?
The great american songbook har blivit ett fast begrepp och den rika sångskatten har tolkats i otaliga konstellationer, alltifrån solopiano till sångare uppbackade av storband och symfoniorkestrar. Men oftast har antalet vokala exekutörer varit begränsat till en eller möjligen två i form av duetter.
Så när Luleå kammarkörs månghövdade flerstämmiga röstresurs tar sig an dessa pärlor är det med spänd förväntan som åhörarplatsen anträdes. Kan Monica Wasberg och hennes korister få dess pärlor att gnistra ännu en gång?
Svaret på den frågan är jodå. Det går alldeles utmärkt. I vissa låtar svajar det till ibland men på det stora hela så är detta ett mycket lyckat drag.
Monica Wasberg står själv för kvällens alla arrangemang utom två och hon har verkligen lyckats utnyttja körens fulla potential.
Kvällens kompetenta kompkvartett bestående av Björn Råberg på piano, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, bas och Sven-Erik Omberg på slagverk kan den här repertoaren på sina fem fingrar. Det hörs tydligt att detta är deras musik. Lakso, de Waard och Råberg bjuder på flera hörvärda solon som lyfter det hela ytterliggare ett snäpp.
Stardust, Solitude, All of me, Id don't mean a thing - både ballader och mer fartigare nummer kittlar skönt i kistan. I Lullaby of Broadway sjunger kammarkörens damer fint a capella. I Dinah är det herrarnas tur. Bäst är avslutande kvartetten med Stand by me, Smile, Bewitched och Ain't missbehavin.
Konserten är ett skolexempel på ett lyckat samarbete mellan kör komp och körledare. Konserten är döpt efter What a wonderful world och det är verkligen en underbar värld man får njuta utav.
Boris Christ – men var är Doris Christ?
Piteå kammaropera har på senare år skämt bort oss med operaföreställningar lika egensinniga och experimentella som bra. Årets upplaga är inget undantag. Förra årets föreställning Hjärtats nycklar blev en oerhört tragisk historia då dirigenten Mats Rondin avled mitt under turnén.
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
onsdag 21 oktober 2015
Så många skivor - så lite tid
Vill hinna lyssna igenom alla skivor som skall recenseras här på bloggen och bloggen men dygnet har ju som bekant bara 24 timmar.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 19 oktober 2015
Recension 2 x Hannah Swensson & Evan Swensson
https://youtu.be/Yd-XnpPU3AE
Recensioner av;
Hannah Swensson Each litle moment
Two Generations, For You
Johan E. Skoglund
Recensioner av;
Hannah Swensson Each litle moment
Two Generations, For You
Johan E. Skoglund
Skriver så pennan glöder!
Denna vecka skall jag jobba med skrivande imorgon kväll, torsdag kväll, hela lördagen och på söndag eftermiddag/kväll. Och imorgon skall jag på ett möte om kommande skrivuppdrag.
Många skrivjobb är det!
Johan E. Skoglund
Många skrivjobb är det!
Johan E. Skoglund
Lös min recension av Oddjob i dagens NSD!
Allt annat än lagom är bäst
Det pratas ofta om att det är svårt att rekrytera ungdomar till att spela blåsinstrument. Men när ett av landets hetaste jazzband, Oddjob, besöker Kulturens hus finns det inte ett utmärkt tillfälle för jazzhungrig ungdom att se sina idoler och kanske inspireras till fortsatt spelande. De är inte välkomna. Spelningen har en 18-årsgräns.
Visst, på söndagen spelar gruppen sitt barnjazzprogram Jazzoo under tidig eftermiddag. Men det känns ändå som att arrangören, Kulturens hus, missar en viktig målgrupp här. Gör om och gör rätt!
Med det sagt, ingen skugga skall falla på Oddjob. Kvintetten Daniel Karlsson, piano, Peter Forss, bas, Goran Kajfes, trumpet, Janne Robertsson, trummor och Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofon, ger järnet.
För 50 år sedan gav s en legendarisk samling svensk folkmusik ut. Oddjob har nu fått i uppgift att använda sig av denna dokumentationsskatt för att tolka den på nytt.
Att klä svensk folkmusik i jazzdräkt är ett vågspel. Det blir obönhörligen referenser till det som Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin ägnade sig åt på 60-talet. Men Oddjob är så unika (läs; skickliga) att de lyckas ro projektet nästan ända in i hamn.
Vid några tillfällen känns kontrasterna mellan det folkmusikaliska idiomet såsom samplade kulningar och det Oddjobska lite väl disparata men på det stora hela taget så förvaltas väl det arkivmaterial man utgått ifrån.
Alla i kvintetten är skickliga musiker men det är de två blåsarna Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson som dominerar med sitt potenta spel på trumpet och sax.
När konserten i förtid lämnas, för att hinna med sista kvällsbussen till Boden och färdigställa denna recension, så är Daniel Karlsson mitt uppe i ett fläskigt orgelsolo. Tidigare under spelningen har han bjudit på ett läckert pianosolo som påminner om de han bjöd på när han förra månaden gästade Norrbotten big band som en del av Magnus Öström group.
Stämningen i Loungen är på topp. Det enda som fattas för en klassisk jazzklubb i någon världsmetropol är rökdimman. Och att det saknas skall vi bara vara glada över. Ibland är svenska folkhälsans lagom bäst. Även om Oddjobs jazz är allt annat än lagom. Vilket också är bäst!
Visst, på söndagen spelar gruppen sitt barnjazzprogram Jazzoo under tidig eftermiddag. Men det känns ändå som att arrangören, Kulturens hus, missar en viktig målgrupp här. Gör om och gör rätt!
Med det sagt, ingen skugga skall falla på Oddjob. Kvintetten Daniel Karlsson, piano, Peter Forss, bas, Goran Kajfes, trumpet, Janne Robertsson, trummor och Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofon, ger järnet.
För 50 år sedan gav s en legendarisk samling svensk folkmusik ut. Oddjob har nu fått i uppgift att använda sig av denna dokumentationsskatt för att tolka den på nytt.
Att klä svensk folkmusik i jazzdräkt är ett vågspel. Det blir obönhörligen referenser till det som Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin ägnade sig åt på 60-talet. Men Oddjob är så unika (läs; skickliga) att de lyckas ro projektet nästan ända in i hamn.
Vid några tillfällen känns kontrasterna mellan det folkmusikaliska idiomet såsom samplade kulningar och det Oddjobska lite väl disparata men på det stora hela taget så förvaltas väl det arkivmaterial man utgått ifrån.
Alla i kvintetten är skickliga musiker men det är de två blåsarna Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson som dominerar med sitt potenta spel på trumpet och sax.
När konserten i förtid lämnas, för att hinna med sista kvällsbussen till Boden och färdigställa denna recension, så är Daniel Karlsson mitt uppe i ett fläskigt orgelsolo. Tidigare under spelningen har han bjudit på ett läckert pianosolo som påminner om de han bjöd på när han förra månaden gästade Norrbotten big band som en del av Magnus Öström group.
Stämningen i Loungen är på topp. Det enda som fattas för en klassisk jazzklubb i någon världsmetropol är rökdimman. Och att det saknas skall vi bara vara glada över. Ibland är svenska folkhälsans lagom bäst. Även om Oddjobs jazz är allt annat än lagom. Vilket också är bäst!
torsdag 15 oktober 2015
Läs min recension av Terry Riely i dagens NSD!
Jag valde att förskriva delar av min recension. Då konserten hette In C
antog jag att dem skulle spela detta stycke. Så blev det nu inte men jag glömde
i hastigheten att plocka bort den delen av recensionen.
En legend på besök
En legend på besök
I dagens mångfacetterade värld där olika musikaliska utryck av de mest skilda slag ständigt sköljer över oss i många olika kanaler kan det vara svårt att fatta hur banbrytande vissa verk var när de skrevs. Så är fallet när Terry Riley skrev sin minimalistiska pionjärkomposition In C för 51 år sedan.
Så det är en legend i ordets allra bästa bemärkelse när den i år 80 år fyllda Riley gästar Luleå, och Kulturens hus ihop med sin son gitarristen och kompositören Gyan Riley och The Gothenburg Combo. David Hansson och Thomas Hansy spelade förra året för första gången någonsin in In C på två akustiska gitarrer.
Den är naturligtvis huvudnumret på kvällens konsert. I en värld av remixer och omtolkningar skall man inte glömma bort att när In c kom i mitten av sextiotalet var det bara femton år sedan Charlie Normans boogie woogie version av Edvard Griegs Anitras dans drogs in efter protester från Grieg-stiftelsen i Norge. Att då släppa ett verk som uppmuntrar musikerna att spela hur som helst. Med valfri instrumentering står verket verkligen för någonting nytt.
Men hur känns In C sådär en femtio år senare då, med som tidigare påpekats ett helt annat musikklimat? Jo, det är en oerhört fräsch, pigg och vital 51-åring som tar plats på lilla salens scen. Kompositionen har idag fortfarande en relevans och dess betydelse som musikhistoriskt verk hörs tydligt i kvällens tolkning.
Terry Riley själv spelar på flygel och sjunger på ett mantraliknande vis. Sonen Gyan Riley får inte bara visa upp sig som skicklig gitarrist utan även kompositör. Både David Hansson och Thomas Hansy är skickliga gitarrister som precis som de amerikaner de delar scenen med är fulla av experimentlusta och villiga att utveckla sin genre, den akustiska gitarrduon med nya infallsvinklar.
Med avbrott för en paus så är kvällen ett ständigt musikaliskt flöde som fortsätter i huvudet efter att tonerna klingat ut. Bara det är unikt. När konsertsalen i förväg lämnas för att skriva denna recension så spelar alla fyra musiker Terry Rileys Sunrise of the planetary dream collector och det både hörs och känns att en legend är på besök
Så det är en legend i ordets allra bästa bemärkelse när den i år 80 år fyllda Riley gästar Luleå, och Kulturens hus ihop med sin son gitarristen och kompositören Gyan Riley och The Gothenburg Combo. David Hansson och Thomas Hansy spelade förra året för första gången någonsin in In C på två akustiska gitarrer.
Den är naturligtvis huvudnumret på kvällens konsert. I en värld av remixer och omtolkningar skall man inte glömma bort att när In c kom i mitten av sextiotalet var det bara femton år sedan Charlie Normans boogie woogie version av Edvard Griegs Anitras dans drogs in efter protester från Grieg-stiftelsen i Norge. Att då släppa ett verk som uppmuntrar musikerna att spela hur som helst. Med valfri instrumentering står verket verkligen för någonting nytt.
Men hur känns In C sådär en femtio år senare då, med som tidigare påpekats ett helt annat musikklimat? Jo, det är en oerhört fräsch, pigg och vital 51-åring som tar plats på lilla salens scen. Kompositionen har idag fortfarande en relevans och dess betydelse som musikhistoriskt verk hörs tydligt i kvällens tolkning.
Terry Riley själv spelar på flygel och sjunger på ett mantraliknande vis. Sonen Gyan Riley får inte bara visa upp sig som skicklig gitarrist utan även kompositör. Både David Hansson och Thomas Hansy är skickliga gitarrister som precis som de amerikaner de delar scenen med är fulla av experimentlusta och villiga att utveckla sin genre, den akustiska gitarrduon med nya infallsvinklar.
Med avbrott för en paus så är kvällen ett ständigt musikaliskt flöde som fortsätter i huvudet efter att tonerna klingat ut. Bara det är unikt. När konsertsalen i förväg lämnas för att skriva denna recension så spelar alla fyra musiker Terry Rileys Sunrise of the planetary dream collector och det både hörs och känns att en legend är på besök
onsdag 14 oktober 2015
Läs två recensioner av mig i NSD!
Underbar körlyrik
Det är alltid lika kul när uruppföranden som berört även spelas in och kommer på skiva. Så förväntningarna är skyhöga när Erik Westbergs Vokalensembles nya CD Vita Nuova plockas upp från hallgolvets posthög därhemma och stoppas in i cd-spelaren. Och redan från första tonen i premiärinspelningen av Gunnar de Frumeries verk som gett albumet dess titel sprider sig ett lugn i hela kroppen som vara i de 70 minuter denna ljuva körsång pågår. Ett extra plus för texthäftet med översättningar.
Det rör sig om svensk körlyrik från 1900-talets andra hälft med et undantag. Paula af Malmborg Wards Vidder som beställdes till, och uruppfördes ihop med slagverkaren Daniel Saur, tidigare i år. Ett lika läckert stycke då som nu. Det ramas fint in av verk signerade Lars Edlund, Lars Johan Werle, Sven Erik bäck, Arne Mellnäs, Bengt Hambraeus och det tidigare nämnda titelspåret. Pianisten Helge Kjekshus och organisten Mattias Wager fortsätter sina fruktbart hörbara samarbeten med kören där flera skickliga sångsolister briljerar. Än en gång får lyssnaren på denna skimrande skiva vi bevis på hur duktiga Erik Westerberg och hans sångare är. Underbart!
Högoktanigt symfoniskt
Tredje gången gillt är det när Johannes Gustavsson äntrar dirigentpositionen framför Uleåborgs symfoniorkester. Liksom vid de två tidigare tillfällena är det högoktanig symfonisk musik från första till sista tonen.
Inledande ouvertyren till Egmont av Ludvig van Beethoven speglar fint stämningen i Goethes skådespel till vilket det är skrivet. Och framförandet lämnar absolut inget i övrigt att önska. Här är det åka av som gäller. Gustavsson är en fröjd att följa från första parkett.
En total kontrast mot kvällens andra verk. Anders Hillborgs nutida …Iontana in sonno… där kvällens solist sopranen Virpi Räisänen med bravur tar sig an det mycket svårsjungna vokala partiet som liksom svävar i en kvart över orkester och glasharmonika. Lika vackert som säreget.
Sällan spelade men traditionella till sin form är Alma Mahlers fem sånger. Här har Joakim Unander utvecklat dess pianoackompanjemang till en läcker full orkesterdräkt. Återigen får Räisänen briljera med sin vackra stämma i perfekt harmoni med orkestern.
Efter paus bjuds så på Symfoni nummer 4 av Franz Schubert, den som han av oklar anledning valde att betitla den tragiska av oklar anledning. För musiken är allt annat än tragisk. Särskilt sista satsens uppsluppna allegro som bitvis låter som cirkusmusik blir till en härlig avslutning på en kväll som i princip hade allt.
Ja, allt utom ett välfyllt programhäfte. Det dubbelvikta A4-ark finnarna förser publiken med känns som ett hån en kväll som denna. Var är sångtexterna? Var är presentationerna av solist och dirigent? Och vilka är musikerna och orkestern? Skärpning till nästa gång! För att det blir flera gånger av dessa underbara utbyten från Uleåborg är självskrivet.
Johan E. Skoglund
Det är alltid lika kul när uruppföranden som berört även spelas in och kommer på skiva. Så förväntningarna är skyhöga när Erik Westbergs Vokalensembles nya CD Vita Nuova plockas upp från hallgolvets posthög därhemma och stoppas in i cd-spelaren. Och redan från första tonen i premiärinspelningen av Gunnar de Frumeries verk som gett albumet dess titel sprider sig ett lugn i hela kroppen som vara i de 70 minuter denna ljuva körsång pågår. Ett extra plus för texthäftet med översättningar.
Det rör sig om svensk körlyrik från 1900-talets andra hälft med et undantag. Paula af Malmborg Wards Vidder som beställdes till, och uruppfördes ihop med slagverkaren Daniel Saur, tidigare i år. Ett lika läckert stycke då som nu. Det ramas fint in av verk signerade Lars Edlund, Lars Johan Werle, Sven Erik bäck, Arne Mellnäs, Bengt Hambraeus och det tidigare nämnda titelspåret. Pianisten Helge Kjekshus och organisten Mattias Wager fortsätter sina fruktbart hörbara samarbeten med kören där flera skickliga sångsolister briljerar. Än en gång får lyssnaren på denna skimrande skiva vi bevis på hur duktiga Erik Westerberg och hans sångare är. Underbart!
Högoktanigt symfoniskt
Tredje gången gillt är det när Johannes Gustavsson äntrar dirigentpositionen framför Uleåborgs symfoniorkester. Liksom vid de två tidigare tillfällena är det högoktanig symfonisk musik från första till sista tonen.
Inledande ouvertyren till Egmont av Ludvig van Beethoven speglar fint stämningen i Goethes skådespel till vilket det är skrivet. Och framförandet lämnar absolut inget i övrigt att önska. Här är det åka av som gäller. Gustavsson är en fröjd att följa från första parkett.
En total kontrast mot kvällens andra verk. Anders Hillborgs nutida …Iontana in sonno… där kvällens solist sopranen Virpi Räisänen med bravur tar sig an det mycket svårsjungna vokala partiet som liksom svävar i en kvart över orkester och glasharmonika. Lika vackert som säreget.
Sällan spelade men traditionella till sin form är Alma Mahlers fem sånger. Här har Joakim Unander utvecklat dess pianoackompanjemang till en läcker full orkesterdräkt. Återigen får Räisänen briljera med sin vackra stämma i perfekt harmoni med orkestern.
Efter paus bjuds så på Symfoni nummer 4 av Franz Schubert, den som han av oklar anledning valde att betitla den tragiska av oklar anledning. För musiken är allt annat än tragisk. Särskilt sista satsens uppsluppna allegro som bitvis låter som cirkusmusik blir till en härlig avslutning på en kväll som i princip hade allt.
Ja, allt utom ett välfyllt programhäfte. Det dubbelvikta A4-ark finnarna förser publiken med känns som ett hån en kväll som denna. Var är sångtexterna? Var är presentationerna av solist och dirigent? Och vilka är musikerna och orkestern? Skärpning till nästa gång! För att det blir flera gånger av dessa underbara utbyten från Uleåborg är självskrivet.
Johan E. Skoglund
fredag 9 oktober 2015
Flera spännade skrivjobb på G
denna vecka och framöver. Alltid lika kul att få fatta penna och tangenterna för att producera texter.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 6 oktober 2015
måndag 5 oktober 2015
Läs min recension av Berlinermesse i dagens NSD
Växelverkan som sitter rätt
Allting på jorden rund de skall förgås men vår fru Musica hon skall bestå. Det är ord som kommer över en när man lyssnar till Luleå domkyrkas motettkör samt stråkar under Monika Wasbergs, alltid lika skickliga ledning, i Luleå domkyrka.
Den inledande kvartetten acapellasånger är en urstark uppladdning inför konsertens huvudnummer. Karin Rehnqvists Natt över Jorden, samt Var inte rädd för mörkret och Nils Lidbergs Allt har sin tid är tänkvärda texter som tonsatts så att de känns ända in i själen. Jan Sandström har tonsatt en fin Sanctus.
Sedan är det dags för kören att vila. Fast inte Mikael Lidén, som obehindrat växlar från skicklig sångare till dito pianist när han ackompanjerar Nino Bisoris virila violinspel i Sonatin för violin och piano i G-dur, op. 100 signerad Antonin Dvorak. Östeuropeisk nationalromantik när den är som bäst.
Likaledes östeuropeisk är kvällens piece de resistance. Arvo Pärts Berlinermesseför kör och stråkar. I det inledande Kyriet sjunger först kören ett parti för att tvärt tystna på sekunden. Sedan spelar stråkarna ett parti med lika korthugget slut. Denna växelverkan upprepas flera gånger. Det sitter som en smäck. Man vill inte ens börja räkna hur många timmars övande som ger sådan perfektion.
I de två Alleluiaverserna sjunger tenoren Mikael Strandelin och basen Erling Lindskog varsitt välklingande soloparti. När sista tonen i avslutande Agnus Deitklingar ut kan man inte annat än ännu en gång imponeras av vilka duktiga dirigenter, körsångare och musiker som offrar av sin egen tid för att ideellt berika sina medmänniskor med andlig spis, det finns. Det är som tidigare konstaterats någonting evigt med det. Vilket vi i publiken ödmjukast tackar för.
Johan E. Skoglund
fredag 2 oktober 2015
Idag lyssnar jag på
Nicholas Eggert. 2 symfonier och skådespelsmusik med denna tysk verksam i Sverige under 1800-talets första årtionde. Gävlesymfonikerna spelar strålande under skicklige maestro Gerard Korstens ledning på denna nya Naxos-skiva. Ser fram emot volym 2.
Nytt
på Naxos är även dagens andra lyssning där portugisiske dirigenten Álvaro Cassuto spelat in en porträttskiva med landsmannen Jose
Vianna Da Mottas kompletta orkesterverk. Minnesgoda lyssnare vet att jag
tidigare hyllat hur Cassutos porträttskiva på Federico de Freitas orkestermusik.
Denna är minst lika bra. Det är Royal Liverpool philharmonic Orchestra som
spelar.
I samma paket från England kom även
en box på 11 CD med Shostakovich samtliga symfonier. Där är det samma orkester
men Vasily Petrenko som står för taktpinnen. En samling av de naxoscykel
han gett ut under de senaste åren, av vilken jag redan har flera, men inte alla
volymer, förrän nu hemma i skivhyllan. Hemma även ligger 2 boxar som kom under
september med Tjajkovskijs och Bruckners kompletta symfonier på skivmärket Pentatone.
Båda med bonusar. I Antons fall i form av en komplett mässa och hos Peter flera
ouvertyrer och symfoniska dikter.
Återkommer när jag hunnit höra dem.
Johan E. Skoglund
onsdag 30 september 2015
Bloggne minns Phil Woods!
En hjälte som jag haft glädjen att få recensera live i Piteå ihop med Norrbotten big band har lämnat oss. Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 29 september 2015
Recension av 3 filmmusikskivor
https://youtu.be/vzNMeJGAupw
Recensioner
av;
The roots
of heaven Malcolm Arnold
Music for
Great Films of the Silent Era Part 2 William Perry
Pontiac moon Randy
Edelman
Johan E. Skoglund
måndag 28 september 2015
Idag lyssnar jag på
Postcards from a painted lady. Kikki Danielssons nya urstarka country-platta. Svärtan i texterna bottnar i smärtan i hennes röst. Sulos sånger och det underbara kompbandet gör detta till årets näst bästa svenska countryplatta.
Den bästa står Jannike Stenlund för med skivan Zooma ut. När hon inte spelar fiol och körar bakom Hasse Andersson i melodifestivalens Guld och gröna skogar komponerar hon egna låtar på svenska som får nackhåret att resa sig av äkthet. Lycksele-americana när den är som bäst. Ännu mer tänkvärda texter och ännu mer sylvassare komp än hos Kikki. Det faktum att Jannike själv skrivit sina låtar bidrar givetvis till äkthetskänslan i låtar som Zooma ut. https://www.youtube.com/watch?v=kB6ZrMzoOCQ
Johan E. Skoglund
Den bästa står Jannike Stenlund för med skivan Zooma ut. När hon inte spelar fiol och körar bakom Hasse Andersson i melodifestivalens Guld och gröna skogar komponerar hon egna låtar på svenska som får nackhåret att resa sig av äkthet. Lycksele-americana när den är som bäst. Ännu mer tänkvärda texter och ännu mer sylvassare komp än hos Kikki. Det faktum att Jannike själv skrivit sina låtar bidrar givetvis till äkthetskänslan i låtar som Zooma ut. https://www.youtube.com/watch?v=kB6ZrMzoOCQ
Johan E. Skoglund
Bloggen minns Claes Vogel
På håret har alltid varit satirfavoriter. Bloggen lyfter på hatten för ännu en fallen hjälte som lämnat oss allt för tidigt.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Många skrivjobb är på G!
Därför låg aktivitet på bloggen. Flera kommer att publiceras framöver, några är redan publicerade.
Min intervju med Johanna Larsson kan ni läsa i senaste Guiden Boden. Finns inte på nätet men läs den gärna i pappersutgåvan
Min recension av Klusterfestivalen finns i dagens NSD, samt nedan.
Eremiter i ett kollektiv
Min intervju med Johanna Larsson kan ni läsa i senaste Guiden Boden. Finns inte på nätet men läs den gärna i pappersutgåvan
Min recension av Klusterfestivalen finns i dagens NSD, samt nedan.
Eremiter i ett kollektiv
I ett avsnitt av den tecknade tv-serien Simpsons prövar dottern Lisa på floating. Hon upptäcker då att för en stressad nutidsmänniska är målet med vistelsen i tanken – att bara ligga där utan att tänka på något alls överhuvudtaget – väldigt svåruppnåeligt. Precis så som Lisa Simpson där i flyttanken känner man sig efter en rejäl dos nutida konstmusik i form av den femte och sista (?) Klusterfestivalen.
Från invigningen i Luleå Domkyrka till Mats/Morgans angenäma avslutning i Lilla salen i Kulturens hus går hjärnan för högvarv och alla tankar på att bara låta tanken stänga av sig själv är omöjliga att formera.
Nej, till det som Kluster vill stoppa in i våra öron är vi inte neutrala vare sig vi vill eller inte. Detta är konstnärliga uttryck som berör på flera plan samtidigt.
Ta bara Parlonex timslånga ljudkonst under fredagskvällen. När den tyska trion är som starkast och tätast ljudmässigt känns det rent fysiskt i magen, som vibrerar i takt med musiken.
Festivalens tema slagverk är ett idealiskt val. Alla kan vi trumma lite till mans på bordsskivor och andra lättillgängliga ytor som våra egna huvuden och magar.
Hedersgästen Daniel Saur dyker upp i flera sammanhang. Med mexikanske slagverkskollegan Roberto Hernandez Soto formerar han den intressanta Reactor Percussion Duo. Förstärkta ibland av Robert Eks mäktiga basklarinettspel är de en av festivalens musikaliska höjdpunkter.
Ek och Saur är båda en naturlig del av Norrbotten Neo som fortsätter att år efter år bjuda på relevant och nyskapande musik. En bedrift värd en eloge i sig.
Systrarna Erika och Karolina Öman visar under artistnamnet UmeDuo med sin cello och slagverk/elektronik på en imponerande bredd och spelskicklighet. Vad kan man inte göra med en burk Heinz vita bönor i tomatsås? Mats/Morgans funkiga jazzrockfusion är helt på andra sidan skalan, men lika häftigt översvallande den.
2011 gav rocktrubaduren Lasse Tennander ut en liveskiva med det passande namnet Eremit i ett kollektiv. En titel som lika väl beskriver den femte Klusterfestivalen. Alla medverkande artister är delar av den kollektiva samtida konstmusikscenen men är ändå så unika att de är eremiter, unika i sitt slag. Som besökare är man också en eremit. Var och en med sin unika upplevelse och tolkning av vad man just hört i det kollektiv som kallas för festivalbesökare.
Från invigningen i Luleå Domkyrka till Mats/Morgans angenäma avslutning i Lilla salen i Kulturens hus går hjärnan för högvarv och alla tankar på att bara låta tanken stänga av sig själv är omöjliga att formera.
Nej, till det som Kluster vill stoppa in i våra öron är vi inte neutrala vare sig vi vill eller inte. Detta är konstnärliga uttryck som berör på flera plan samtidigt.
Ta bara Parlonex timslånga ljudkonst under fredagskvällen. När den tyska trion är som starkast och tätast ljudmässigt känns det rent fysiskt i magen, som vibrerar i takt med musiken.
Festivalens tema slagverk är ett idealiskt val. Alla kan vi trumma lite till mans på bordsskivor och andra lättillgängliga ytor som våra egna huvuden och magar.
Hedersgästen Daniel Saur dyker upp i flera sammanhang. Med mexikanske slagverkskollegan Roberto Hernandez Soto formerar han den intressanta Reactor Percussion Duo. Förstärkta ibland av Robert Eks mäktiga basklarinettspel är de en av festivalens musikaliska höjdpunkter.
Ek och Saur är båda en naturlig del av Norrbotten Neo som fortsätter att år efter år bjuda på relevant och nyskapande musik. En bedrift värd en eloge i sig.
Systrarna Erika och Karolina Öman visar under artistnamnet UmeDuo med sin cello och slagverk/elektronik på en imponerande bredd och spelskicklighet. Vad kan man inte göra med en burk Heinz vita bönor i tomatsås? Mats/Morgans funkiga jazzrockfusion är helt på andra sidan skalan, men lika häftigt översvallande den.
2011 gav rocktrubaduren Lasse Tennander ut en liveskiva med det passande namnet Eremit i ett kollektiv. En titel som lika väl beskriver den femte Klusterfestivalen. Alla medverkande artister är delar av den kollektiva samtida konstmusikscenen men är ändå så unika att de är eremiter, unika i sitt slag. Som besökare är man också en eremit. Var och en med sin unika upplevelse och tolkning av vad man just hört i det kollektiv som kallas för festivalbesökare.
torsdag 17 september 2015
Två skrivjobb
färdigställs denna vecka. Återkommer med var ni kan läsa dem när de publicerats.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 15 september 2015
Recension Firman deluxe Dave Grusin
Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag tidigare i år
recenserat skivan Montage Great film composers and the piano där pianisten
Gloria Cheng spelar nyskriven musik för piano av ett antal ledande filmmusikkompositörer.
Men det finns även filmmusik som bara består av piano, även
om den är sällsynt. Jazzpianisten och
filmmusikkompositören Dave Grusins helt pianobaserade score till Firman är ett
lysande undantag. Den musiken,
komponerad, arrangerad och framförd av honom själv bakom pianot får nu
deluxe-behandlingen på en lyxig dubbel-cd med fullmatad booklet från Lalaland
records.
CD 1 innehåller den kompletta filmmusiken med många outgivna
spår och en del musik som inte är med i filmen men som skrevs till den i
kronologisk ordning. CD 2 innehåller
original-soundtracket med musik av Grusin, och några country-låtar från
80-talet samt bonus-spår i from av alternativa versioner av några spår.
Detta är två välljudande skivor där den intrikata musiken
för piano står i centrum. Det är som vanligt analyser spår för spår i det
medföljande texthäftet och full info om samt många bilder från filmen och dess
tillblivelse. Intressant läsning samtidigt som musiken avnjuts.
Ett måste för filmmusik älskare som vill ta det fulla
greppet om denna fantastiska och egensinniga pianomusik.
måndag 14 september 2015
Recnesioner av Lisa Björänge & Lasse Lindgren
https://youtu.be/7Yikd19btlc
Recensioner av;
Lisa BJöränge Quintet Bang!
Lasse Lindgren plays the ABBA songbook in a bigband atmosphere
Johan E. Skoglund
fredag 11 september 2015
Läs min recension av Norrbottens kmmarorkester och Gilles Apap i dagens NSD!
Gärna en tredje gång, Gilles Apap!
2010 kom en statlig utredning som föreslog att brist på tillgänglighet i offentliga och affärslokaler skulle räknas som en diskrimineringsgrund. Den fick det passande namnet ”Bortom fagert tal”. Denna passande titel far runt i huvudet när man lyssnar på Norrbottens kammarorkester och Gilles Apap.
Bara dagen innan har länsmusikchef Kristina Nilson som en av de nominerade till Norrbottens jämställdhetspris entusiastiskt berättat från scen under den regionala jämställdhetsdagen om hur man har lyckats få in kvinnliga dirigenter och att 25 procent av repertoaren är skriven av kvinnliga kompositörer.
Bortom det fagra talet, i torsdagens konsertprogram kan vi se att kvinnorna är lika frånvarande som en afroamerikan längst fram på en buss i södra USA 1960. En vit man som tidigare varit på besök spelar fyra verk av vita döda män, Felix Mendelssohns Symfoni för stråkar nr 10, Johann Sebastian Bachs Konsert för violin och stråkar i E-dur, Pablo de Sarasates Zapateado och Bela Bartoks Divertimento för stråkar.
Att kalla Gilles Apaps andra besök som gästdirigent och tillika violinsolist hos Norrbottens kammarorkester för ett kärt återbesök är nästan att ta till i underkant. De reaktioner både orkester och publik utstrålade efter förra konserten i kulturens hus, för ganska precis två år sedan, var verkligen äkta kärlek mellan maestro, orkester och publik.
Då bjöd gänget på fyra konserter. Nu är det dubbelt upp, således åtta stycken med turnépremiären återigen förlagd till Kulturens hus stora sal i Luleå.
Visst förstår man att den lekfulle Apap skulle göra något unikt av kvällens program, men på papperet känns ändå repertoaren och återkomsten något förutsägbar. Apaps besök 2013 var en underbar och unik upplevelse på alla vis. Och det får den gärna fortsätta vara i minnet. Behöver man ytterligare en dos Gilles för att stilla musikhungern?
Svaret på den frågan är otvetydigt ja. Även om förra gästspelet onekligen var strået vassare så var detta program både vackert och välspelat. Gilles Apaps och de övrigas behandling av stråkar och violiner imponerar. Blir det månne tredje gången gillt?
Johan E. Skoglund
Bara dagen innan har länsmusikchef Kristina Nilson som en av de nominerade till Norrbottens jämställdhetspris entusiastiskt berättat från scen under den regionala jämställdhetsdagen om hur man har lyckats få in kvinnliga dirigenter och att 25 procent av repertoaren är skriven av kvinnliga kompositörer.
Bortom det fagra talet, i torsdagens konsertprogram kan vi se att kvinnorna är lika frånvarande som en afroamerikan längst fram på en buss i södra USA 1960. En vit man som tidigare varit på besök spelar fyra verk av vita döda män, Felix Mendelssohns Symfoni för stråkar nr 10, Johann Sebastian Bachs Konsert för violin och stråkar i E-dur, Pablo de Sarasates Zapateado och Bela Bartoks Divertimento för stråkar.
Att kalla Gilles Apaps andra besök som gästdirigent och tillika violinsolist hos Norrbottens kammarorkester för ett kärt återbesök är nästan att ta till i underkant. De reaktioner både orkester och publik utstrålade efter förra konserten i kulturens hus, för ganska precis två år sedan, var verkligen äkta kärlek mellan maestro, orkester och publik.
Då bjöd gänget på fyra konserter. Nu är det dubbelt upp, således åtta stycken med turnépremiären återigen förlagd till Kulturens hus stora sal i Luleå.
Visst förstår man att den lekfulle Apap skulle göra något unikt av kvällens program, men på papperet känns ändå repertoaren och återkomsten något förutsägbar. Apaps besök 2013 var en underbar och unik upplevelse på alla vis. Och det får den gärna fortsätta vara i minnet. Behöver man ytterligare en dos Gilles för att stilla musikhungern?
Svaret på den frågan är otvetydigt ja. Även om förra gästspelet onekligen var strået vassare så var detta program både vackert och välspelat. Gilles Apaps och de övrigas behandling av stråkar och violiner imponerar. Blir det månne tredje gången gillt?
Johan E. Skoglund
torsdag 10 september 2015
Idag lyssnaqr jag på...
... två nya jazzskivor vars gemensamma nämnare är ABBA.
Återkommer med recensioner här på bloggen framöver.
Johan E. Skoglund
Återkommer med recensioner här på bloggen framöver.
Johan E. Skoglund
Den här veckan...
... ägnar jag mig åt flera intressanta skrivjobb åt olika uppdragsgivare. Återkommer med var ni kan läsa dem när de publicerats.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 8 september 2015
Bloggen minns Gunnar Kinsch
Ännu en fallen hjälte har lämnat oss. Bop-a Lena har alltid varit en favorit bland gamla svenska rockabilly-låtar.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
måndag 7 september 2015
torsdag 3 september 2015
Läs min recension av Anna Sandström Kvartett i dagens NSD!
En hjortronmyr i ett cocktailglas
Tage Danielson beskrev Monica Zetterlund som Ett lingoris i ett cocktailglas. Här har i vi att göra med en norrbottnisk hjortronmyr i samma dryckeskärl som debuterar när bären, förlåt rösten mognat och fått rätt färg. Bravo!
ASK Anna Sandström
I många skivkonvolut skriver artisten att jag hoppas att ni
har lika mycket nöje med spisningen av plattan som vi hade under
inspelningen. Av spisresultatet att
bedöma så måste Anna Sandström kvartett haft en väldigt avslappand, laidback,
chosefri och enkel atmosfär när debut-cdn spelades in.
Den Norrköpingsbaserade, men från Luleåmyllan sprungna,
jazzsångerskans 9 låtar bjuder nämligen just på dessa ovan uppräknade känslor.
Utan att för den skull bli tråkig eller luta åt banalitetens gräns. Ihop med trion Martin Perk på piano, Juan
Patricio Mendoza bakom basen och trumslagaren Peter Danemo sjunger hon 7 låtar
från the great American songbook, Evert Taubes Nocturne och en egen komposition
på det mest angenäma vis. Grabbarna i kompet och det två gästande
saxofonisterna Karl-Martin Almqvist och Nisse Sandström bidrar alla med
fjäderlätta, bommulslika solon.Tage Danielson beskrev Monica Zetterlund som Ett lingoris i ett cocktailglas. Här har i vi att göra med en norrbottnisk hjortronmyr i samma dryckeskärl som debuterar när bären, förlåt rösten mognat och fått rätt färg. Bravo!
Johan E. Skoglund
tisdag 1 september 2015
Läs mig i Guiden Boden och NSD!
I Guiden Bodens septembernummer är jag ansvarig för fråga bankerna. Finns inte på nätet men läs gärna mina frågor och vad bankerna svarat på dem i papperstidningen.
Min Recension av Per Ödbergs trio var införd i gårdagens NSD.
Min Recension av Per Ödbergs trio var införd i gårdagens NSD.
Per Ödberg Trio
Jazzmatsalen, Hotell Savoy
Fredag kväll
Ödberg övertygar och överraskar
När luleåfödde Per Ödberg släpper sin andra skiva,
Perception, har den skicklige jazzgitarristen och kompositören gått från
kvartett till trio. Magnus Gran på trummor och Peter Jansson bakom basen är de
två andra ingredienserna i den tajta trio som är ett skolexempel på hur bra
jazz skall låta. Detta är jazz i dess allra renaste och mest tidlösa form. Ödbergs epos är skickligt harmoniska och
metodiska små pärlor som fint förvaltar det klassiska jazzkompositionsuttrycket med ett eget spännande
uttryckssätt.
När han väljer att tolka Bengt Hallbergs härliga Walz a nova
får vi oss en fin hyllning till den store pianisten och kompositören. Ödbergs
egensinniga och ekvilibristiska gitarrspel besitter samma kvalitéer som Bengt
hade bakom pianot.
Den egna folkmusikinfluerade kompositionen Tväredet får en
att tänka på en annan svensk bortgången jazzpianogigant. Nämligen Jan Johansson
och hans jazz på svenska. Sällan har det norrländska vemodet tolkats så
innerligt och befriande i musikalisk form. Alla tre i trion får under kvällen gott om
möjligheter att visa vilka individuellt skickliga solister de är. Men det är
när de spelar ihop man imponeras mest. Ett av Magnus Grans trumsolon känns
exempelvis något krystat. Men som en helhet bestiter trion klart hörbara och
hörvärda synergieffekter. Det nya låtmaterialet har en delvis annan utformning
än debutplattans – en välbehövlig nytändning.
Tre blåsare gästar Trion under kvällen. Pers pappa,
trumpetaren Christer Ödberg - bekant från Luleå Storband - tar täten i en
finstämd tolkning av Duke Ellingtons vackra Come Sunday.
Och när Danne Johansson med sitt flygelhorn och Peter
Dahlgren med sin trombon mot slutet av kvällen förgyller trion med sin närvaro
så känns alltihopa bara så där fantastiskt njutbart som det kan göra när man
lyssnar på skickliga musiker som vet hur man får publiken med på noterna. Per
Ödberg övertygar och överraskar ännu en gång.
Johan E. Skoglund
torsdag 27 augusti 2015
Bloggen minns Erik LIndström.
En stor finsk jazzmusiker och tonsättare har lämnat oss.
http://svenska.yle.fi/artikel/2015/08/27/tonsattaren-och-jazzmusikern-erik-lindstrom-dod
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
http://svenska.yle.fi/artikel/2015/08/27/tonsattaren-och-jazzmusikern-erik-lindstrom-dod
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
måndag 24 augusti 2015
Idag lyssnar jag på...
Warner Classics 90-årspresent till jubilaren Nicolai Gedda. Den fina 10-cd boxen med fem kompletta operetter inspelade 1967 - 77.
Det är Strauss d.y. Sigenarbaronen och Lehars Greven från Luxemburg, Paganini, Der Zarewitsch samt leendets land. Varje operett upptar två cd-skivor , där varje skiva är mellan 37 - 54 minuter.
Boxen har definitivt sina brister, inget texthäfte eller synopsis/libretto till de olika verken men på pappfodralet till varje enskild skiva finns tryckt allt man behöver veta i form av låttitlar vem som sjunger, låtlängder etc.
Och musikaliskt är detta operett-inspelningar i toppklass. Den, som likt undertecknad hade nöjet att se den fina Gedda-dokumentären SVT visade som musik special tidigare i somras vet att en av Geddas sångelever en gång frågade honom varför han inte lärde ut att sjunga så det lät som på Geddas egna operainspelningar. - Dom var inget bra, blev Geddas svar, det var när jag sjöng in operettrollerna som min röst kom till sin fulla rätt.
Och, det är absolut inget fel på de älskade operainspelningarna jag har på CD med honom men nog är den gode Gedda allt ett står vassare i denna lättare repertoar.
Hans kvinnliga motsångerskor Lucia Popp och Anneliese Rothenberger är också de en fröjd att höra. Och de gamla omslagen som pryder pappfickorna med Gedda i underbara scenkostymer är bara de värda boxen pris på några hundralappar.
Johan E. Skoglund
Det är Strauss d.y. Sigenarbaronen och Lehars Greven från Luxemburg, Paganini, Der Zarewitsch samt leendets land. Varje operett upptar två cd-skivor , där varje skiva är mellan 37 - 54 minuter.
Boxen har definitivt sina brister, inget texthäfte eller synopsis/libretto till de olika verken men på pappfodralet till varje enskild skiva finns tryckt allt man behöver veta i form av låttitlar vem som sjunger, låtlängder etc.
Och musikaliskt är detta operett-inspelningar i toppklass. Den, som likt undertecknad hade nöjet att se den fina Gedda-dokumentären SVT visade som musik special tidigare i somras vet att en av Geddas sångelever en gång frågade honom varför han inte lärde ut att sjunga så det lät som på Geddas egna operainspelningar. - Dom var inget bra, blev Geddas svar, det var när jag sjöng in operettrollerna som min röst kom till sin fulla rätt.
Och, det är absolut inget fel på de älskade operainspelningarna jag har på CD med honom men nog är den gode Gedda allt ett står vassare i denna lättare repertoar.
Hans kvinnliga motsångerskor Lucia Popp och Anneliese Rothenberger är också de en fröjd att höra. Och de gamla omslagen som pryder pappfickorna med Gedda i underbara scenkostymer är bara de värda boxen pris på några hundralappar.
Johan E. Skoglund
onsdag 19 augusti 2015
Äntligen klart!
Idag föll äntligen sista pusselbiten i ett skrivjobb på plats.
Kul när allt är klart!
Johan E. Skoglund
Kul när allt är klart!
Johan E. Skoglund
fredag 14 augusti 2015
Idag lyssnar jag på...
Lennart Axelssons underbara nya skiva All the things you are. Den Tysklands-baserade svenske trumpetarens sjuttioårspresent är en storbandsknockout av sällan hört slag.
Uppbackad av ett för tillfället ihopsatt gäng musiker bjuder han på glödhet spel rakt igenom. Mycket tack vare Joe Gallardos angenäma arrangemang som verkligen sätter Lennart läckra trumpetspel i centrum. Standards, En hel del latin-jazz, får själen att koka av vällust när man hör detta. Gallardo leder även trombonsektionen och hela bandet, samt bidar med två egna sylvassa stycken.
Bobby Shew har skrivit en fin text tryckt på omslaget. Plattan är perfekt musikalisk uppvärmning och uppladdning inför helgens stundande kräftkalas.
Johan E. Skoglund
Uppbackad av ett för tillfället ihopsatt gäng musiker bjuder han på glödhet spel rakt igenom. Mycket tack vare Joe Gallardos angenäma arrangemang som verkligen sätter Lennart läckra trumpetspel i centrum. Standards, En hel del latin-jazz, får själen att koka av vällust när man hör detta. Gallardo leder även trombonsektionen och hela bandet, samt bidar med två egna sylvassa stycken.
Bobby Shew har skrivit en fin text tryckt på omslaget. Plattan är perfekt musikalisk uppvärmning och uppladdning inför helgens stundande kräftkalas.
Johan E. Skoglund
torsdag 13 augusti 2015
Idag lyssnar jag på...
Jeff Beals mästerliga musik till TVserien the Dovekeepers som handlar om fyra kvinnor vid belägringen av klippan Masada och bygger på en historisk roman. Med körpartier och en kvinnlig sopransolsit, samt arabiska instrument är detta monumentala verk - 2 CDs med en total speltid på ca två och en halv timme - närmast att betrakta delvis som ett modernt rekviem.
Oerhört vacker, kraftfull och engagerande musik. Detta är ett av de främsta symfoniska verk jag hört på länge.
Som så ofta i dessa fall rör det sig om en strikt limiterad utgåva om 1000 ex som jag klickat hem från skivbolaget Varese Sarabndes hemsida.
Nu kan vi bara hoppas att mini-serien kommer till Sverige och att den är lika bra som denna magiska musik. Den, musiken, är så fylld av nyans-, och detaljrikedom att varje ny lyssning får en att upptäcka nya aspekter av verket. Redan nu en av årets bästa skivor.
Se trailern här; https://www.youtube.com/watch?v=NKuslLmELkc
Johan E. Skoglund
Oerhört vacker, kraftfull och engagerande musik. Detta är ett av de främsta symfoniska verk jag hört på länge.
Som så ofta i dessa fall rör det sig om en strikt limiterad utgåva om 1000 ex som jag klickat hem från skivbolaget Varese Sarabndes hemsida.
Nu kan vi bara hoppas att mini-serien kommer till Sverige och att den är lika bra som denna magiska musik. Den, musiken, är så fylld av nyans-, och detaljrikedom att varje ny lyssning får en att upptäcka nya aspekter av verket. Redan nu en av årets bästa skivor.
Se trailern här; https://www.youtube.com/watch?v=NKuslLmELkc
Johan E. Skoglund
onsdag 12 augusti 2015
Klassiska megaboxar
Verkar inte vara på utdöende tvärtom. I höst släpps en med violinisten Itzak Pearlmans kompletta inspelningar för skivbolaget Warner på 77 CDs. Hans DG inspelningar kom i våras på 25 CDs.
Sviatoslav Richter, pianisten fick i år en box med han inspelningar på Decca, DG och Philips på 51 skivor. Han inspelningar för Columbia Masterworks, RCA Victor live och i studio har samlats på en 18 Cd-box. Pianisten Vladimir Horowitz bjuder på outgivna livekonserter inspelade mellan 1966 - 1983 i en 50-cdbox från Sony Classical som släpps i höst.
Maria Callas kompletta studioinspelningar mellan 1åren 1949 och 1969 ryms i en box om 70 cd-skivor som kom förra året.
Decca gav 2014 ut en 65 skivor stor box med all deras inspelningar med Wienerfilharmonikerna. Samm år gav Columbia ut en box med Leonard Bernsteins samtliga album för skivmärket, 80 CDs.
Piere Boulez samtliga album för Sony kom förra året ut. 67 CD-skivor. Decca har gett ut en, påstått limiterad box, med hans inspelningar av 1900-tlasmusik på 44 skivor. Boxen med hans inspelningar för skivmärket Erato upptar bara 14 skivor.
Herbert von Karajan finns representerad av bland annat 4 DG-boxar. Han inspelningar gjorda under 70-talet sträcker sig över 82 skivor. 60-talsinspelningarna på lika många skivor. 80-talsinspelningar täcker 78 skivor och hans operainspelningar 70 stycken.
Så - ryktet om CD-skivans närstående död är högst överdrivet. I alla fall om man ser till dessa mega-boxar med klassisk musik.
Johan E. Skoglund
Sviatoslav Richter, pianisten fick i år en box med han inspelningar på Decca, DG och Philips på 51 skivor. Han inspelningar för Columbia Masterworks, RCA Victor live och i studio har samlats på en 18 Cd-box. Pianisten Vladimir Horowitz bjuder på outgivna livekonserter inspelade mellan 1966 - 1983 i en 50-cdbox från Sony Classical som släpps i höst.
Maria Callas kompletta studioinspelningar mellan 1åren 1949 och 1969 ryms i en box om 70 cd-skivor som kom förra året.
Decca gav 2014 ut en 65 skivor stor box med all deras inspelningar med Wienerfilharmonikerna. Samm år gav Columbia ut en box med Leonard Bernsteins samtliga album för skivmärket, 80 CDs.
Piere Boulez samtliga album för Sony kom förra året ut. 67 CD-skivor. Decca har gett ut en, påstått limiterad box, med hans inspelningar av 1900-tlasmusik på 44 skivor. Boxen med hans inspelningar för skivmärket Erato upptar bara 14 skivor.
Herbert von Karajan finns representerad av bland annat 4 DG-boxar. Han inspelningar gjorda under 70-talet sträcker sig över 82 skivor. 60-talsinspelningarna på lika många skivor. 80-talsinspelningar täcker 78 skivor och hans operainspelningar 70 stycken.
Så - ryktet om CD-skivans närstående död är högst överdrivet. I alla fall om man ser till dessa mega-boxar med klassisk musik.
Johan E. Skoglund
måndag 10 augusti 2015
Bloggen minns fallna hjältar!
Under semestern har flera idoler lämnat oss. Lynn Andersson, Cilla Black och Bosse Hansson, Boo Thorin, Christopher Lee, Patrick Mcnee, Britt-inger Dreilick, Chris Squiere. Val Doonican, Roy C Bennet, Omar Sharif, Michael Messer, Roger Rees, Mighty Sam McClain, Jon Vickers, Eric Wrixon, Wayne Carsson, Robert Broberg, Bengt-urban Fransson, Ann Rule, Ernie Maresca.
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Läs min recension av En blå man i dagens NSD!
Varmt och rörande med underbara utflykter
Konsert. KonsertBruno ÖqvistEn blå man med vännerMedverkande: Dick Ask, Gunilla Ask, Lotta Asker, Maria Erixon, Torbjörn Harr, Dan Johansson, Kjell Peder Johansson, Martina Lundberg, Björn Sjöö, Benty Ökvist, m.fl.
Hägnan, 9 augusti
Omkring Bruno Öqvist satt allt folket i en ring, och på Hägnan hörde de hans sång. Liknelsen mellan Dan Anderssons lägereldstrubadur och det som Bruno Öqvist med vänner bjuder på är en beskrivning så god som någon av det som utspelar sig under två härliga timmar på söndagseftermiddagen.
De fina historiska husen och härbrena på Hägnan blir till en perfekt inramning till de visor, om kärlek och politik, som får själen att börja må så där gott som bara en riktig förälskelse kan utmynna i.
Här är det kärleken till musiken och dess kraft som delas av sångare, musiker och publik. Bruno Öqvist är kittet som håller konsertkrukan samman.
Han sjunger, och spelar akustisk gitarr och elektrisk dito på vackraste vis. Benty Ökvist är inte sämre han, som sågare. Flera andra skickliga vokalister som Kjell Peder Johansson, Björn Sjöö, Lotta Asker, Maria Erixon och Martina Lundberg förgyller scenen med sin närvaro. Torbjörn Harr står för konsertens två komiska inslag.
I kompet måste särskilt blåsarna Dan Johansson, trumpet och flygelhorn samt Gunilla Ask saxofon nämnas. De ger flera av låtarna en extra dimension och ett välbehövligt djup.
Allt sjungs på svenska och det är tänkvärda texter som får en att stanna upp och betrakta den grå vardagen som kallas livet i en något annorlunda vinkel. En blå man med vänner kan ses som en något missvisande titel då man blir snarare röd, varm och rörd av de underbara utflykter som sker från scenen.
Det är sådana här opretentiösa konstellationer samhället behöver mer av. Människor som musicerar för att de tycker det är kul och inte av någon annan anledning. Och det är en anledning så god som någon. Vilket denna kanonkonsert var hörbara bevis på.
Hägnan, 9 augusti
Omkring Bruno Öqvist satt allt folket i en ring, och på Hägnan hörde de hans sång. Liknelsen mellan Dan Anderssons lägereldstrubadur och det som Bruno Öqvist med vänner bjuder på är en beskrivning så god som någon av det som utspelar sig under två härliga timmar på söndagseftermiddagen.
De fina historiska husen och härbrena på Hägnan blir till en perfekt inramning till de visor, om kärlek och politik, som får själen att börja må så där gott som bara en riktig förälskelse kan utmynna i.
Här är det kärleken till musiken och dess kraft som delas av sångare, musiker och publik. Bruno Öqvist är kittet som håller konsertkrukan samman.
Han sjunger, och spelar akustisk gitarr och elektrisk dito på vackraste vis. Benty Ökvist är inte sämre han, som sågare. Flera andra skickliga vokalister som Kjell Peder Johansson, Björn Sjöö, Lotta Asker, Maria Erixon och Martina Lundberg förgyller scenen med sin närvaro. Torbjörn Harr står för konsertens två komiska inslag.
I kompet måste särskilt blåsarna Dan Johansson, trumpet och flygelhorn samt Gunilla Ask saxofon nämnas. De ger flera av låtarna en extra dimension och ett välbehövligt djup.
Allt sjungs på svenska och det är tänkvärda texter som får en att stanna upp och betrakta den grå vardagen som kallas livet i en något annorlunda vinkel. En blå man med vänner kan ses som en något missvisande titel då man blir snarare röd, varm och rörd av de underbara utflykter som sker från scenen.
Det är sådana här opretentiösa konstellationer samhället behöver mer av. Människor som musicerar för att de tycker det är kul och inte av någon annan anledning. Och det är en anledning så god som någon. Vilket denna kanonkonsert var hörbara bevis på.
lördag 1 augusti 2015
tisdag 23 juni 2015
Glad sommar!
Bloggen önskar alla läsare en glad sommar. Jag återkommer i augusti efter en välbehövlig semester.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Bloggen minns James Horner
En filmmusikgigant har hastigt lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
onsdag 17 juni 2015
Bloggen minns Magnus Härenstam!
Jag träffade bara Magnus Härenstam vid två tillfällen. Då jag prövade till, samt medverkade i Jeopardy. Han var ett proffs ut i fingerspetsarna som såg alla människor, Hans interagerande med oss tävlande och publiken i studion var som om vi var gamla vänner. Den historia han berättade den elitloppshelg då programmet spelades in om hur den travhäst han, Brasse och Lill Lindfors ägt tillsammans åt så mycket och sprang in så lite i prispengar att den var en ren förlustaffär, den historien kan jag skratta åt än.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
torsdag 11 juni 2015
Bloggen minns Ornette Coleman , James Last & Christopher lee
Flera legender har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
tisdag 9 juni 2015
söndag 7 juni 2015
Min recension i Sveriges Radio
torsdag 4 juni 2015
onsdag 3 juni 2015
Idag lyssnar jag på...
...två av den här månadens släpp från Chandos som damp ner på hallmattan från England igår. Nemme Järvi fortsätter sin serie med Kurt Atterbergs orkesterverk. Han och Göteborgsymfonikerna är nu framme vid tredje volymen som bjuder på spänstiga tolkningar av den 1 och 5 symfonin.
Johan Storgårds följer upp sin hyllade box från förra året då han dirigerade BBC filharmonikerna i Jean Sibelius samtliga symfonier att ihop med samma orkester sätta tänderna i Carl Nielsens samtliga symfonier. Jag är ännu bara i slutet på den andra symfonin men även detta är lika magiskt som Sibelius.
Fast varför Atterberg är en SACD och Nielsen-boxen inte övergår mitt förstånd.
Johan E. Skoglund
Johan Storgårds följer upp sin hyllade box från förra året då han dirigerade BBC filharmonikerna i Jean Sibelius samtliga symfonier att ihop med samma orkester sätta tänderna i Carl Nielsens samtliga symfonier. Jag är ännu bara i slutet på den andra symfonin men även detta är lika magiskt som Sibelius.
Fast varför Atterberg är en SACD och Nielsen-boxen inte övergår mitt förstånd.
Johan E. Skoglund
måndag 1 juni 2015
torsdag 28 maj 2015
Fick klart med ett nytt spännade skrivjobb igår.
Alltid lika inspirerande när de trillar in.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs min text i senaste Guiden Boden
Jag är ansvarig för de privatekonomiska frågorna till bankerna. Finns inte på nätet men läs dem gärna i pappersutgåvan.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 25 maj 2015
Läs 3 recensioner av mig i NSD
Majestätisk Mattei ger maffig Mahler
Peter Matteis förra skiva där han försökte leka Frank Sinatra ihop med Norrköpings symfoniorkester var en riktig besvikelse. Så glädjande då att den nya skivan med samma besättning är i en helt annan klass.
Här Har Mattei valt att återgå till den klassiska mittfåran med tre av Gustav Mahlers älskade sångcykler för solist och orkester. Det är Jochen Rieder som är härföraren i detta hänförande möte.
Matteis röst sitter som en smäck ihop med orkesterns oerhört spelskickliga musiker. Lyssna exempelvis på Rewelge och Der Tambourgesell ur Des Knaben Wunderhorn eller Ich hab ein glühend Messer ur Fahrende Gesellen. Där kommer Peter Matteis kraftfulla stämma till sin fulla rätt. Lika ljuv är barytonen i den smäktande vackra Die zwei Blauen Augen.
Enda minuset är att sångtexterna inte finns tryckta i cd-häftet. Matteis förra skiva gick att köpa på ett av stadens varuhus i Luleå. Sedan dess skivavdelning helt avvecklats tvingas den som vill ha tag i ett exemplar söka sig ut på nätet. Det är det väl värt.
Vi får bara hoppas att vi kan få höra den Majestätiske Mattei i den maffige Mahler i Norrbotten framöver. Det förtjänar både han och publiken.
Välklingande avsked avgående operadirigenten
Ralph Vaughan Williams 3-satsiga English folk song suite är titeln till trotts ett helt instrumentalt verk. De tre satserna är marschen Seventeen come Sunday, intermezzot My Bonny Boy samt avslutande marschen Folk songs from Sommerset. Verket skrevs 1923 för militärorkester och orkestrerades året efter av kompositörens elev Gordon Jacob.
Här möter vi en mästerlig inledning där slagverket sätter det marschlika tempot i första och tredje satserna perfekt, Detta är musik man blir glad av.
Joseph Candeloupes Chants d’Auvergne är en samling i fem serier av 31 folksånger komponerade mellan 1923 och 1930 för sopran och piano eller orkesterackompanjemang, sjungna på occitanska. Kvällens solist, den brittiska sopranen Sarah Fox framför ett urval. Hon har en vacker röst men lite mer personlighet hade absolut inte skadat.
Den vackra Bailèro ligger farligt nära muzak-gränsen. Då är den pigga Källvatten angenämare. Den övergivna och Vaggvisan är så sövande i sina framföranden att man börjar gäspa. Och det var väl inte meningen? De pigga partierna till trotts – detta är tyvärr ett enda långt sömnpiller.
Nej, då blir det mer fart efter pausen. Inte kunde väl Pjotr Tjajkovskij ana när han skrev sin andra symfoni 1872 baserad på tre ukrainska folkmelodier, den lillryska (Lilla Ryssland var då en benämning på Ukraina), att Ryssland och Ukraina skulle vara bittra fiender 143 år senare då den framförs i Kulturens hus. Här är det åka av från första till sista tonen i fyra förtjänstfullt framförda spänstiga satser. Särskilt den sista med sina påträngande partier är något extra. Så skall en symfoni hanteras.
Rumon Gambas distinkta dirigentstil där han hoppar till på på podiet är en fröjd både att se på och lyssna till. Detta är maestrons avskedskonsert, han slutar efter sex år som konstnärlig ledare och chefsdirigent på Norrlandsoperan. Ett mer passande och välklingande avsked får man leta länge efter.
En körkaramellpåse helt utan det där man vill peta bort
Peter Matteis förra skiva där han försökte leka Frank Sinatra ihop med Norrköpings symfoniorkester var en riktig besvikelse. Så glädjande då att den nya skivan med samma besättning är i en helt annan klass.
Här Har Mattei valt att återgå till den klassiska mittfåran med tre av Gustav Mahlers älskade sångcykler för solist och orkester. Det är Jochen Rieder som är härföraren i detta hänförande möte.
Matteis röst sitter som en smäck ihop med orkesterns oerhört spelskickliga musiker. Lyssna exempelvis på Rewelge och Der Tambourgesell ur Des Knaben Wunderhorn eller Ich hab ein glühend Messer ur Fahrende Gesellen. Där kommer Peter Matteis kraftfulla stämma till sin fulla rätt. Lika ljuv är barytonen i den smäktande vackra Die zwei Blauen Augen.
Enda minuset är att sångtexterna inte finns tryckta i cd-häftet. Matteis förra skiva gick att köpa på ett av stadens varuhus i Luleå. Sedan dess skivavdelning helt avvecklats tvingas den som vill ha tag i ett exemplar söka sig ut på nätet. Det är det väl värt.
Vi får bara hoppas att vi kan få höra den Majestätiske Mattei i den maffige Mahler i Norrbotten framöver. Det förtjänar både han och publiken.
Välklingande avsked avgående operadirigenten
Ralph Vaughan Williams 3-satsiga English folk song suite är titeln till trotts ett helt instrumentalt verk. De tre satserna är marschen Seventeen come Sunday, intermezzot My Bonny Boy samt avslutande marschen Folk songs from Sommerset. Verket skrevs 1923 för militärorkester och orkestrerades året efter av kompositörens elev Gordon Jacob.
Här möter vi en mästerlig inledning där slagverket sätter det marschlika tempot i första och tredje satserna perfekt, Detta är musik man blir glad av.
Joseph Candeloupes Chants d’Auvergne är en samling i fem serier av 31 folksånger komponerade mellan 1923 och 1930 för sopran och piano eller orkesterackompanjemang, sjungna på occitanska. Kvällens solist, den brittiska sopranen Sarah Fox framför ett urval. Hon har en vacker röst men lite mer personlighet hade absolut inte skadat.
Den vackra Bailèro ligger farligt nära muzak-gränsen. Då är den pigga Källvatten angenämare. Den övergivna och Vaggvisan är så sövande i sina framföranden att man börjar gäspa. Och det var väl inte meningen? De pigga partierna till trotts – detta är tyvärr ett enda långt sömnpiller.
Nej, då blir det mer fart efter pausen. Inte kunde väl Pjotr Tjajkovskij ana när han skrev sin andra symfoni 1872 baserad på tre ukrainska folkmelodier, den lillryska (Lilla Ryssland var då en benämning på Ukraina), att Ryssland och Ukraina skulle vara bittra fiender 143 år senare då den framförs i Kulturens hus. Här är det åka av från första till sista tonen i fyra förtjänstfullt framförda spänstiga satser. Särskilt den sista med sina påträngande partier är något extra. Så skall en symfoni hanteras.
Rumon Gambas distinkta dirigentstil där han hoppar till på på podiet är en fröjd både att se på och lyssna till. Detta är maestrons avskedskonsert, han slutar efter sex år som konstnärlig ledare och chefsdirigent på Norrlandsoperan. Ett mer passande och välklingande avsked får man leta länge efter.
En körkaramellpåse helt utan det där man vill peta bort
Musikhögskolans kammarkör firar sitt 25-års jubileum med att släppa skivan To see a world vilket firades med en releasekonsert under söndagseftermiddagen. Professor Erik Westberg, som ständigt leder denna kör till nya stordåd, har ett lugn hela konserten igenom. Han utstrålar en glädje och en förnöjsamhet som man väl unnar honom. Detta är frukten av många års hårt arbete.
När gamla medlemmar i kören ansluter i två sånger dyker flera personer upp som har framträdande positioner inom Norrbottniskt kultur-, och musikliv. Detta om något är bevis på vilken framgångsrik plantskola Erik åstadkommit med sitt oförtrutna slit för att stärka körmusiken i Norrbotten.
Jubileumsutgåvan av kören går verkligen inte av för hackor. Här sitter alla stämmor och röster så perfekt som bara en samling sångare av denna yttersta klass klarar av att leverera. Oavsett om det rör sig om David Wikanders nationalromantiska tonsättning av Gustav Frödings Kung liljekonvalje eller Sven-David Sandströms beställningsverk, titelmelodin från skivan och konserten. där han tonsatt William Blake.
Pianisten Gabriel Kopparmark står för det angenäma ackompanjerandet i Sven-Eric Johansons Francies samt i Wilhelm Stenhammars Vårnatt. Johansons tonsättningar ger utsnitten ur William Shakespeares välkända pjäser nytt liv. Särskilt framförandet av den kraftfulla It was a lover and his lass måste framhållas. Stenhammars tonsättning av en Oscar Levertin-dikt är också den en fröjd för örat.
På egen hand briljerar Gabriel Kopparmark när han spelar två underbara pianopreludier av Sergei Rachmaninov. Konsertens program är lika varierat som välsjunget. Det är kul att nya bekantskaper blandas med mer välkända tongångar till en körkaramellpåse helt utan den där godisen man inte gillar och vill peta bort.
Det må vara synd att landstingets sparpaket tvingat Norrbottensmusiken att ge upp planerna på en professionell kör under Erik Westbergs ledning. Men denna fantastiska konsert visar att återväxten i den Norrbottniska körmyllan ändå är säkrad. Tack Erik Westberg, Musikhögskolans kammarkör och Gabriel Kopparmark för detta stärkande styrkebesked.
När gamla medlemmar i kören ansluter i två sånger dyker flera personer upp som har framträdande positioner inom Norrbottniskt kultur-, och musikliv. Detta om något är bevis på vilken framgångsrik plantskola Erik åstadkommit med sitt oförtrutna slit för att stärka körmusiken i Norrbotten.
Jubileumsutgåvan av kören går verkligen inte av för hackor. Här sitter alla stämmor och röster så perfekt som bara en samling sångare av denna yttersta klass klarar av att leverera. Oavsett om det rör sig om David Wikanders nationalromantiska tonsättning av Gustav Frödings Kung liljekonvalje eller Sven-David Sandströms beställningsverk, titelmelodin från skivan och konserten. där han tonsatt William Blake.
Pianisten Gabriel Kopparmark står för det angenäma ackompanjerandet i Sven-Eric Johansons Francies samt i Wilhelm Stenhammars Vårnatt. Johansons tonsättningar ger utsnitten ur William Shakespeares välkända pjäser nytt liv. Särskilt framförandet av den kraftfulla It was a lover and his lass måste framhållas. Stenhammars tonsättning av en Oscar Levertin-dikt är också den en fröjd för örat.
På egen hand briljerar Gabriel Kopparmark när han spelar två underbara pianopreludier av Sergei Rachmaninov. Konsertens program är lika varierat som välsjunget. Det är kul att nya bekantskaper blandas med mer välkända tongångar till en körkaramellpåse helt utan den där godisen man inte gillar och vill peta bort.
Det må vara synd att landstingets sparpaket tvingat Norrbottensmusiken att ge upp planerna på en professionell kör under Erik Westbergs ledning. Men denna fantastiska konsert visar att återväxten i den Norrbottniska körmyllan ändå är säkrad. Tack Erik Westberg, Musikhögskolans kammarkör och Gabriel Kopparmark för detta stärkande styrkebesked.
torsdag 21 maj 2015
Recension Korngold The adventures of Robin Hood
Naxos väljer att släppa ännu en återutgivning av en filmmusikskiva
som första gången gavs ut I början av 2000-talet på deras fullprisetikett Marco
Polo. Den här gången rör det sig om 82 minuter av den kanske bästa filmmusik
som någonsin skrivits. Erich Wolfgang Korngolds kompletta musik till The adventures
of Robin Hood från 1938. John Morgan har restaurerat scoren och William
Stromberg leder Moskvasymfonikerna i en inspirerande inspelning. Alla marscher
och bågskyttetävlingar illustreras musikmässigt på det mest intrikata vis. Så
här skall läcker musik skrivas och framföras.
Skivan är en fröjd och fest från början till slut. Lägg
därtill ett fullmatat cd-häfte med eoner av information om Korngold, filmens och
musikens tillblivelse samt analyser spår för spår och vi har att göra med en fullkomligt
fenomenal filmmusikfemetta.
Johan E. Skoglund
tisdag 19 maj 2015
Bloggen minns B. B. King
En tvättäkta blueslegend har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Två nya skrivjobb
Fick jag klart med igår. Båda skall utföras denna vecka. Återkommer när dem publicerats så ni kan läsa dem. Kul att få skriva igen.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 13 maj 2015
Läs min recension av Luleå Kammarkör i dagens NSD
Ett vårtecken som tänder till på alla Selindrar!
Ett vårtecken lika säkert som blåsippor, videkissar och islossning är Luleå Kammarkörs traditionella vårkonsert. Denna gång gästades man av sopranen Carina Stenberg, Bo Selinder och vokalgruppen Accja.
Monica Wasberg är som så många gånger förr motorn som får körmaskineriet att väloljat sjunga av vällust till publikens välbehag. Det hörs att det är många timmars övande innan en skara skönsjungande sångare kan få till en sådan stämningsfull stämsång där alla stämmor är i perfekt harmoni. Detta gäller både för kammarkören och Accja. Även om inledande Fire Fire av Thomas Morley svajar betänkligt i vissa partier.
Nej, då är det godare gry i de tre Chansonerna av Claude Debusy. Särskilt den mittersta, Dieu! Qu'il la fait bon regarder med Katarina Grönlund som solist. Zoltan Kodalys vackra Abend med Carian Stenbergs avundsvärda soloprestation.
Ihop med Britt Wennberg bakom pianot sjunger Carina även George Gershwins Summertime och Leonard Bernsteins Glitter and be gay så hjärtat smälter. Och Wiljelm Stenhammars I skogen blir till en liten minoopera i händerna på duo Stenberg och Wennberg.
Kören tar sig an Tonight och Somewhere ur Bernsteins West side story, men där saknas det återigen det där lilla extra man förväntar sig av en kammarkör.
Emil Råbergs Våra hjärtans vilda danser beställdes och uruppfördes vid körens jubileumskonsert i höstas och detta pigga, ljudhärmande verk förtjänar flera framföranden.
Efter paus bjuds på ett fint arrangemang av Bo Selinder på Stings Fields of Gold. En trio kvinnor, både från kammarkören och Accja är solister i Povel Ramels underfundiga Den finska klockan i Anders Jakeus härliga arrangemang.
Sedan hinner Bo Selinder och Accja bara sjunga en och en halv visa om kärlek. Sedan går brandlarmet och lokalen måste utrymmas. Det är underfundiga texter och melodier som verkligen får en att tända till på alla Selindrar när man vandrar ut i vårkvällen.
Johan E. Skoglund
Monica Wasberg är som så många gånger förr motorn som får körmaskineriet att väloljat sjunga av vällust till publikens välbehag. Det hörs att det är många timmars övande innan en skara skönsjungande sångare kan få till en sådan stämningsfull stämsång där alla stämmor är i perfekt harmoni. Detta gäller både för kammarkören och Accja. Även om inledande Fire Fire av Thomas Morley svajar betänkligt i vissa partier.
Nej, då är det godare gry i de tre Chansonerna av Claude Debusy. Särskilt den mittersta, Dieu! Qu'il la fait bon regarder med Katarina Grönlund som solist. Zoltan Kodalys vackra Abend med Carian Stenbergs avundsvärda soloprestation.
Ihop med Britt Wennberg bakom pianot sjunger Carina även George Gershwins Summertime och Leonard Bernsteins Glitter and be gay så hjärtat smälter. Och Wiljelm Stenhammars I skogen blir till en liten minoopera i händerna på duo Stenberg och Wennberg.
Kören tar sig an Tonight och Somewhere ur Bernsteins West side story, men där saknas det återigen det där lilla extra man förväntar sig av en kammarkör.
Emil Råbergs Våra hjärtans vilda danser beställdes och uruppfördes vid körens jubileumskonsert i höstas och detta pigga, ljudhärmande verk förtjänar flera framföranden.
Efter paus bjuds på ett fint arrangemang av Bo Selinder på Stings Fields of Gold. En trio kvinnor, både från kammarkören och Accja är solister i Povel Ramels underfundiga Den finska klockan i Anders Jakeus härliga arrangemang.
Sedan hinner Bo Selinder och Accja bara sjunga en och en halv visa om kärlek. Sedan går brandlarmet och lokalen måste utrymmas. Det är underfundiga texter och melodier som verkligen får en att tända till på alla Selindrar när man vandrar ut i vårkvällen.
Johan E. Skoglund
Från Lindblom till Callas
För några år sedan rapporterdes att det skulle bil film av Anita Lindbloms och Bosse Högbergs förhållande. Noomi Rapace skulle spela sånt är livet sångerskan. Nu blev det av olika anledningar inte så. Men i dagens tidningar kan vi läsa att hon istället skall gestalta operasångerskan Maria Callas i en kommande film. Skall bli spännande att se hur det gestaltar sig.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 11 maj 2015
Läs min recension av Nya Motettkören i dgaens NSD!
Nya motettkören gav välbehövlig energipåfyllning
Nya Motettkören, Samuel Lind dir.
Luleå Domkyrka
Lördag eftermiddag
Nya Motettkören, Samuel Lind dir.
Luleå Domkyrka
Lördag eftermiddag
Nya Motettkören har under senare år utkristalliserat sig som en allt klarare lysande stjärna på den norrbottniska körhimlen under sin duktiga dirigent Samuel Lind. Välsjungna konserten Förvårskväll befäste den positionen på alla sätt och vis.
Det blir en tordönsdundrande inledning med fullt ös direkt när man äntrar orgelläktaren och ihop med Markus Wargh bakom pedaler och pipor river av Benjamin Brittens Jubilate Deo in Eb på ett alltigenom översvallande vis. Samma sak i den fina psalmen Vår blick mot helga berget går av Otto Olsson och Edvin Evers.
Sedan spelar Markus Wargh den mäktigt maffiga finalen ur Louis Vienes Orgelsymfoni nr 1, där han får tillfälle att visa upp allt han kan göra med sitt instrument.
Kören bjuder sedan på en bukett acapella-stycken framme i kyrkan som bibehåller den starka stämningen som den tagit med sig ned från orgelläktaren. Felix Mendelsohns Denn Er hat seinen Engeln och Edvard Griegs Ave maris stella exemplifierar romantisk europeisk körlyrik när den är som bäst. Både i komposition och i framföranden.
Så även när man övergår till svenska tonsättare och bjuder på vackra träffsäkra tolkningar i form av bland annat Hjalmar Gullbergs För vilsna fötter, signerad Lille-Bror Söderlund och Helena Nybloms I furuskogen av Wilhelm Peterson-Berger.
Upp till orgelläktaren för ännu en passande psalm samt konsertens grande finale med John Rutters storslagna Te deum. Här får vi återigen hörbara bevis på vilken superkombination kör och orgel är.
Med extranumret Hildor Lundviks tonsättning av Pär Lagerkvists Som ett blommande mandelträd ännu klingandes i öronen lämnas domkyrkan med ny energi i både själ och kropp. Det känns till och med som att regnet håller på att försvinna och solen tittar fram. Tack Nya Motettkören och Samuel Lind för den välbehövliga påfyllningen.
Det blir en tordönsdundrande inledning med fullt ös direkt när man äntrar orgelläktaren och ihop med Markus Wargh bakom pedaler och pipor river av Benjamin Brittens Jubilate Deo in Eb på ett alltigenom översvallande vis. Samma sak i den fina psalmen Vår blick mot helga berget går av Otto Olsson och Edvin Evers.
Sedan spelar Markus Wargh den mäktigt maffiga finalen ur Louis Vienes Orgelsymfoni nr 1, där han får tillfälle att visa upp allt han kan göra med sitt instrument.
Kören bjuder sedan på en bukett acapella-stycken framme i kyrkan som bibehåller den starka stämningen som den tagit med sig ned från orgelläktaren. Felix Mendelsohns Denn Er hat seinen Engeln och Edvard Griegs Ave maris stella exemplifierar romantisk europeisk körlyrik när den är som bäst. Både i komposition och i framföranden.
Så även när man övergår till svenska tonsättare och bjuder på vackra träffsäkra tolkningar i form av bland annat Hjalmar Gullbergs För vilsna fötter, signerad Lille-Bror Söderlund och Helena Nybloms I furuskogen av Wilhelm Peterson-Berger.
Upp till orgelläktaren för ännu en passande psalm samt konsertens grande finale med John Rutters storslagna Te deum. Här får vi återigen hörbara bevis på vilken superkombination kör och orgel är.
Med extranumret Hildor Lundviks tonsättning av Pär Lagerkvists Som ett blommande mandelträd ännu klingandes i öronen lämnas domkyrkan med ny energi i både själ och kropp. Det känns till och med som att regnet håller på att försvinna och solen tittar fram. Tack Nya Motettkören och Samuel Lind för den välbehövliga påfyllningen.
fredag 8 maj 2015
Bloggen minns Rutger Gunnarsson och Errol Brown
Två sjuttiotalshjältar, från ABBAs kompgrupp och från Hot Chocolate har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
tisdag 5 maj 2015
Idag lyssnar jag på
Joe Stillgoes New Songs For Old Souls. Alltid lika kul att få upptäcka nya skickliga, duktiga jazzartister.
Har skrivit en engelsk recension av plattan här.
Johan E. Skoglund
Har skrivit en engelsk recension av plattan här.
Johan E. Skoglund
måndag 4 maj 2015
Bloggen minns Ben E. King!
Ännu en soullegendar har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
tisdag 28 april 2015
måndag 27 april 2015
Klassiska megaboxar
Inom den klassiska musiken verkar inte skivtröttheten ännu breda ut sig. Det släpps stora boxar med många skivor inriktade på en artist, kompositör eller dirigent. Prisade inspelningar av ofta duktiga och välkända artister.
I helgen klickade jag exempelvis hem en box med allt som Sergei Rachmaninov komponerat i högklassiga inspelningar ur Deccas digra arkiv. Allt framfört av ledande orkestrar, dirigenter och solsiter. 32 CD-skivor för en femhundring. Sådant kan i alla fall för mig ingen digital spellista ersätta.
I helgen klickade jag exempelvis hem en box med allt som Sergei Rachmaninov komponerat i högklassiga inspelningar ur Deccas digra arkiv. Allt framfört av ledande orkestrar, dirigenter och solsiter. 32 CD-skivor för en femhundring. Sådant kan i alla fall för mig ingen digital spellista ersätta.
Robosport.se
http://robosport.se/ är fascinerande. Med hjälp av robotjournalistik skriver man artiklar om alla 2000 olika fotbollsmatcher i seriesystemet som spelas i Sverige en helg. Man söker även folk på plats vid varje match som kan bidra med citat och intervjuer.
Är detta framtidens journalistik? Det har jag svårt att tro men ett fascinerande experiment är det likafullt.
Johan E. Skoglund
Är detta framtidens journalistik? Det har jag svårt att tro men ett fascinerande experiment är det likafullt.
Johan E. Skoglund
fredag 24 april 2015
Recension Kraggerud plays Kreisler
En trevlig konsert-DVD filmad i Oslo 2011 där Henning
Kraggerud bjuder på en bländande ekvilibristisk hyllning till violinisten och
kompositören Fritz Kreisler ihop med Oslo Camerata som han själv leder och är
solist med. Mellan verken berättar Kraggerud engagerat om Kreisler, hans liv
och verk. Flera av konsetstyckena är mindre kända och Nils Thore Rösth bidrar
med flera nygjorda charmiga arrangemang. Henning Kraggerud är en skicklig
dirigent och violinist och det hörs verkligen att detta är musik han gillar att
spela.
En timme och fyrtioen höginternsiva minuters toppenunderhållning
för violinälskare. Det medföljer ett häfte där Kraggerud på engelska berättar
om Kreisler och musiken. Där finns även en komplett lista över konsert-dvd:ns
alla kapitel och hur långa de är. Pedagogiskt och bra för den vetgirige.
Johan E. Skoglund
Recension Krig och fred 1614 – 1714 Jordi Savall
Snacka om ett mastodontprojekt. Två fullmatade SACDs med
nyinspelad och tidigare inspelad musik som i kronologisk ordning belyser
århundradet 1614 – 1714 i Europeisk historia. Här bjuds på både vokal och
instrumental Europeisk musik med några inslag från det Ottomanska riket. Varje
enskilt stycke musik på de två välklingande skivorna är kopplat till ett
specifikt år och en specifik händelse. Medföljer skivorna gör en tjock inbunden
bok full av vackra bilder på tavlor från tiden. Det är flera långa, intressanta
essäer i boken om tiden och musiken som alla finns att läsa på både spanska,
katalanska, franska, engelska, tyska och italienska. Dessa är skrivna av ledande experter
inklusive Savall själv. I boken finns givetvis alla sångtexter tryckta samt en
full katalog i färg med bilder på skivbolaget Alla Vox alla tidigare smakfulla
utgåvor.
En konstnärligt fulländad ljud-, och bokupplevelse som är
väl värd sitt dyra pris. OBS! När denna recension skrivs har jag inte hunnit
läsa igenom alla texterna.
Johan E. Skoglund
Cykla och skriva
Det var dags att ta fram cykeln ur vinterförvaringen förra veckan. Varje år förvånas jag av att det bara är att cykla på efter flera månaders bortavaro. Alltså att kroppen fortfarande vet hur man gör. Det bara finns där, helt automatiskt reflexmässigt. Samma sak är det med skrivande.
Slår man sig ned för att författa en text så bara kommer det och flyter på. Sådant är skönt.
Johan E. Skoglund
Slår man sig ned för att författa en text så bara kommer det och flyter på. Sådant är skönt.
Johan E. Skoglund
tisdag 21 april 2015
Läs min recension av Norrbottens Kammarorkester & Erik westbergs Vokalensemble i fredagens NSD!
Samarbete som ljuv musik
Vissa samarbeten är så självklara att man ställer sig frågan; Varför har ingen tänkt på detta förut? Erik Westbergs Vokalensemble och Norrbottens Kammarorkester är definitivt en sådan knallkombination där synergieffekterna är klart hörbara.
Dietrich Buxtehudes Lag Lied övergår i Björn Andor Drages sentida tolkning av barocktexten. Buxtehudes med kör och stråkar är lätt som en fjäder jämfört med Drages mer modernistiska acapella-tolkning.
Sedan följer så kvällens kaxiga uruppförande. För visst är det häftigt när man har en fullstor kammarorkester att tillgå ihop med en kör och bara använda sig av kören och en slagverkare.
Det är precis vad Paula af Malmborg Ward gjort med verket Vidder där hon tonsatt dikter av Nils-Aslak Valkeapää. Ett lika vackert som välsjunget stycke med stänk av svensk folkton. Det är modern körlyrik när den är som bäst.
Lättlyssnat utan att på något vis hänge sig åt banaliteter eller plattityder. Paula af Malmborg Ward har här verkligen lyckats få Nils-Aslak Valkeapääs dikter att anta en ny dimension när de på sångens vingar flyger ut över den hänförda publiken.
Texterna får nytt liv. Och så livfulla de känns, som att de är på väg in i evigheten och aldrig vill tystna. Körsången är strålande rakt igenom, Daniel Saurs starka slagverk likaså.
Sedan följer två ensatsiga verk för stråkar. Först ut Ylva Skogs filmiskt täta They call her love. Som taget ur någon gammal Hitchcock-film. Även Toru Takemitsus Requiem för stråkar bibehåller känslan från det föregående stycket.
Arvo Pärts Te Deums basklanger i början är dovt majestätiskt mästerliga, signerade Oscar Lovnérs långa elektroniska toner. Det är en perfekt avvägning mellan elektronik, stråkar och körsång. Ibland med korta inhopp av Mårten Landströms fina spel på flygeln.
Växlingen mellan partier där kör och orkester uppträder tillsammans och delar där de är ensamma är perfekt. Te Deum är som så många av estländarens verk emotionellt laddat. Musiken har en högst påtaglig fysisk närvaro i rummet, särskilt det magnifika slutet där ljusa Helig inger hopp i ett annars bitvis mörkt verk. Lägg därtill ett lysande extranummer signerat Alfred Scmitke och vi säger: Wow, Westerberg!
Dietrich Buxtehudes Lag Lied övergår i Björn Andor Drages sentida tolkning av barocktexten. Buxtehudes med kör och stråkar är lätt som en fjäder jämfört med Drages mer modernistiska acapella-tolkning.
Sedan följer så kvällens kaxiga uruppförande. För visst är det häftigt när man har en fullstor kammarorkester att tillgå ihop med en kör och bara använda sig av kören och en slagverkare.
Det är precis vad Paula af Malmborg Ward gjort med verket Vidder där hon tonsatt dikter av Nils-Aslak Valkeapää. Ett lika vackert som välsjunget stycke med stänk av svensk folkton. Det är modern körlyrik när den är som bäst.
Lättlyssnat utan att på något vis hänge sig åt banaliteter eller plattityder. Paula af Malmborg Ward har här verkligen lyckats få Nils-Aslak Valkeapääs dikter att anta en ny dimension när de på sångens vingar flyger ut över den hänförda publiken.
Texterna får nytt liv. Och så livfulla de känns, som att de är på väg in i evigheten och aldrig vill tystna. Körsången är strålande rakt igenom, Daniel Saurs starka slagverk likaså.
Sedan följer två ensatsiga verk för stråkar. Först ut Ylva Skogs filmiskt täta They call her love. Som taget ur någon gammal Hitchcock-film. Även Toru Takemitsus Requiem för stråkar bibehåller känslan från det föregående stycket.
Arvo Pärts Te Deums basklanger i början är dovt majestätiskt mästerliga, signerade Oscar Lovnérs långa elektroniska toner. Det är en perfekt avvägning mellan elektronik, stråkar och körsång. Ibland med korta inhopp av Mårten Landströms fina spel på flygeln.
Växlingen mellan partier där kör och orkester uppträder tillsammans och delar där de är ensamma är perfekt. Te Deum är som så många av estländarens verk emotionellt laddat. Musiken har en högst påtaglig fysisk närvaro i rummet, särskilt det magnifika slutet där ljusa Helig inger hopp i ett annars bitvis mörkt verk. Lägg därtill ett lysande extranummer signerat Alfred Scmitke och vi säger: Wow, Westerberg!
torsdag 16 april 2015
Recension Weeeping Willows - Broke Promise Land Revisited
Till fansens fromma är det en glädje när artister tittar bakåt i albumkatalogen och återutger en skiva i utökad utgåva. Så har Weeping Willows gjort med sitt debutalbum Broke Promise Land. Nyutgåvan som är en dubbel digipack innehåller originalalbumets 12 låtar + 30 bonusspår varav 21 tidigare outgivna. Lägg där till en fet booklet med en lång essä av bandet om plattan, dess tillkomst och bonusspåren samt en massa härliga bilder och vi har en fullkomligt fenomenal återutgivningsfemetta.
Några av bonusspåren som är live och demos har sämre ljudkvalité. Det medger bandet själva i essän, men det gör dem inte mindre intressanta. Särskilt den första demon och tidiga live-covers från 60-talet visar på hur bandet utvecklades under de tidiga åren och fick en egen tydlig profil. Enligt egen utsaga i essän har man sållar bort en hel del material som inte ljudmässigt höll måttet men allt som erbjuds här går definitivt att lyssna på.
Magnus Carlssons säregna och underbara röst står i centrum av de stora ljudbilderna fulla av stråkar och blås. Lyssna bara på Boppers kkörimsatser i de tvenne låtarna från Under solen eller de tre jullåtarna. Magnifikt. Och deras version av I'll give you the morning, till en välgörenhetsgala på TV-4 är värds priset för skivan bara den. Även om jag redan har den på dubblecd-utgåvan av en getest hits-platta släppt för ett antal år sedan.
Svensk pop när den är som allra bäst. Rekommenderas oförblommerat och reservationslöst till alla popnördar därute.
Några av bonusspåren som är live och demos har sämre ljudkvalité. Det medger bandet själva i essän, men det gör dem inte mindre intressanta. Särskilt den första demon och tidiga live-covers från 60-talet visar på hur bandet utvecklades under de tidiga åren och fick en egen tydlig profil. Enligt egen utsaga i essän har man sållar bort en hel del material som inte ljudmässigt höll måttet men allt som erbjuds här går definitivt att lyssna på.
Magnus Carlssons säregna och underbara röst står i centrum av de stora ljudbilderna fulla av stråkar och blås. Lyssna bara på Boppers kkörimsatser i de tvenne låtarna från Under solen eller de tre jullåtarna. Magnifikt. Och deras version av I'll give you the morning, till en välgörenhetsgala på TV-4 är värds priset för skivan bara den. Även om jag redan har den på dubblecd-utgåvan av en getest hits-platta släppt för ett antal år sedan.
Svensk pop när den är som allra bäst. Rekommenderas oförblommerat och reservationslöst till alla popnördar därute.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)